Lifeprints

Torsdag 12/12 2013

Up and running i ny context sedan april 2013, ovant, inspirerande och annorlunda. Snyggt kontor i stan och snart snyggt kontor här hemma med. Det blir dubbel vinstchans inför 2014...hoppas och tror på sparkling business och nya affärsområden på tillväxt...

 

Torsdag 8/8 2013

Inspirerande möten ger utvecklingen en puff. Konjunkturindex stiger, uppdrag trillar in i juli och det är drag under galosherna. Snart redo för ännu en take off...  

Söndag 5/5 2013

I´m back. Mycket har hänt sen sist och det fortsätter att bubbla under ytan. Nu lyssnar jag, reflekterar och går sedan till handling.

Inget som håller tillbaka längre, det är nu det händer. Resan har börjat och jag ser med spänning fram emot status nästa år vid denna tid. Efter att ha haft modet att lämna min gamla arbetsgivare och inse hur det varit ett tag, been there, done that, fick jag ändå ett kvitto på att allt inte varit förgäves. I tackkortet skriver min chef som avslutning...You really made it happen! Hjärtat tar glädjeskutt in i det nya, okända.

Ja, det är annorlunda. Över en natt tystnade telefonen och telefonmötena försvann. På gott och ont. Lite bortglömd kände jag mig i början men..vilken ökad effektivitetsgrad på arbetsdagarna...360% mer görs på 100% av tiden, till 0% extra ansträngning.

 

Lördag 23/6

Midsommar 2012. Landade igår vid 17-tiden och färdades sedan på öde motorväg hem till ett tomt kylskåp.Det blev kött bullar och makaroner till barnens förtjusning. Dock ingen sill och inga jordgubbar. Fast vad kunde man förväntat sig, precis varenda liten mack var stängd. Midsommarafton kl. 19 kan man inte ens få tag i en liter mjölk , ens om man absolut måste.

Fast det gör inget. Solkysst och fräsch efter en vecka i solen klarar man allt. Jag har länge gått och funderat på hur jag vill beskriva mig själv och vad jag gör på LinkedIn. Hittills har jag haft en lätt opersonlig harang av buzzwords där. Nu är det ändrat. 

Igår, i en stekhet svettig buss påväg till flygplatsen kom jag på det. Eller delar av det iallafall. Making things happen. Just det. Det är ju det jag gör. Kanske får det någon att bli nyfiken på mig, och på vad jag kan åstadkomma. Och det är ju lite det som är meningen.

Lördag 9/6

Den blomstertid nu kommer...Det gäller att börja njuta av sommaren redan innan semestern, se skönheten i det  lilla och låta sig beröras av gullregn och syren. Annars finns det alltid en viss risk för att hamna i semesterfällan som vanligt. Med uppskruvade förväntningar, dålig planering och långledigt kan semestern lätt bli mer av en transportsträcka, och så vill man ju inte ha det.

Näe, istället försöker jag stanna upp lite då och då under dagen. Sniffa på syrenbusken trots tillfällig avsaknad av luktsinne, gå barfota i gräset så ofta jag kan även om det är mulet , kallt och regnigt. En skön kontrast till iskallt, luftkonditionerat kontor....eller, ja...det kunde ju vara lite varmare...

Jag har börjat fotografera med mobilkameran. Det där som alla andra har hållit på med i ett årtionde. Snart kommer det nog en och annan bild in här. Skulle tro det blir ett rejält lyft!

Ni vet, jag vill fånga tankarna i flykten. Det är alltid när jag har som sämst tillgång hit till sidan som jag kommer på sånt som jag vill berätta om. Men, det ska bli ändring på det. Tekniken må motarbeta mig, men jag ger inte upp.

Söndag 3/6

Influensa i familjen, ösregn och 5 grader ute. Rätt bra tajming trots allt. Så mycket att göra och så lite tid. Inser först nu hur mycket tid det tar att hålla sig uppdaterad och aktiv på de ställen där allt intressant händer.

Jag vill twittra, googla, surfa och fnittra...men det är ju ett heltidsjobb! Antar att även det är en konst. Att lära sig hantera de olika sociala medierna och bestämma sig för var man vill vara , vad man vill uttrycka och varför samt till vem. Men, man måste ju hänga med, eller hur?

Vill så gärna lära mig mer. Vad är hemligheten? Hur får man till det? Bidra med insiktsfulla korta kommentarer på twitter...med ett helt gäng följeslagare, det vore nåt. 

Fick idag förfrågan om att medverka i en reklamfilm för ViaSat på ViaPlay men jag kunde inte. Fast kul var det, att få en fråga. Kurragömma och städning är Lisskillens favoritsysselsättningar. Hoppas det håller i sig, särskilt det senare.

Lördag 12/5

Fransk chokladkaka i ugnen, lätt i kroppen efter 40 längder på Eriksdalsbadet, alldeles själv...vuxentid de lux! Tycker mig klara av konststycket att konstant balansera på slak lina, fångar idéer i flykten och gör dem till verklighet sekunden efter...helt utan hjärtklappning.

Hjärtat må sitta i halsgropen from time to time, men, det är bara roligt. Kul att uppleva det jag inte trodde var möjligt...ett intressant , inspirerande jobb, busiga barn och en man som håller ut och samtidigt lyckas ägna sig åt sitt stora intresse.

Båda två har vi en ventil att pysa med när det blir för mycket. Det är nästan för bra för att vara sant.

Lördag 28/4

Har nu varit igång i ca. 6 veckor. Allt jag gör kommer från hjärtat. Får kommentarer som : great stuff!! Fantastic!! You have been amazing since you came back!! Thank God your back!! AK is knocking the Nordics!! I think they don´t know what´s hit them! 
 
Mitt team är lättade. De tycker det  är underbart att äntligen få lite tydlighet, guidning i galaxen och någon som säger ....nej, detta är inte vår uppgift. De gör så mycket som de inte ska göra....inte undra på att det blir rörigt. Men man kan inte klandra någon för att de gör fel när de inte vet att de gör fel....eller kan man?
 
Jag trivs, sätter ner foten, sätter stopp. Det går BRA! Jag får vara med och "shape the future" på jobbet. Vad mer kan man begära...

Jag inser att jag varit rädd för allt en stor del av mitt vuxna liv. Så är det inte längre. Dikten nedan beskriver så talande hur jag lever mitt liv nu.
 
" Vår djupaste rädsla är inte att
vi inte räcker till.
Vår djupaste rädsla är att vi är
mer kraftfulla än vi förstår.
Det är vårt ljus , inte vårt mörker
som skrämmer oss mest.
 
Vi frågar oss vem ska jag vara?
Lysande, fantastisk, talangfull,
underbar?
Frågan är egentligen, vem ska
jag inte vara?
Du är ett Guds barn.
Att du låtsas vara liten tjänar
inte världen. Det finns inget
upplyst i att gömma din
storhet för att människor inte
skall känna sig osäkra.
 
Vi föds för att visa den
gudomliga skönhet som finns
inom oss.
Det finns inte bara i några av
oss, utan i alla, och när vi låter
vårt eget ljus stråla, ger vi
omedvetet andra människor
tillåtelsen att göra detsamma.
När vi befrias från vår egen
rädsla, befriar vår närvaro
automatiskt andra. "
 
Nelson Mandela vid installationstalet 1994
Johannesburg, Sydafrika

Söndag 11/3

Denna sista vecka har varit hektisk. En bitterljuv känsla infinner sig. Organisationsförändringar gör att agendan, så fint planerad för första veckan, kullkastas helt. That´s life.

When the going get´s rough the tough get´s going....eller? Var går gränsen? Litar på att svaret på den frågan dyker upp inom kort.

Det ska bli härligt att klä sig fin och promenera till tåget med bara ryggan. Hoppas bara "the big boobie" pallar för trycket en hel arbetsdag...

Måndag 5/3

Vårsolens värmande strålar flödar över altanen. Det är torrt och fint ute. Inom mig sjuder det av kreativitet och jag laddar i varje stund. Det är uppenbart att jag är full av raketbränsle. Nu gäller det att antändningen går stegvis och enligt plan. Det kommer att bli toppen nästa vecka när jag äntligen får landa i business igen.

Jag kommer att få njuta av det bästa av båda. Gå upp , äta frukost i lugn och ro för att sedan bege sig iväg till jobbet. Bara mig sälv att tänka på. Sen kommer jag hem till glada nyätna barn som bara längtat efter mig.

Fler alternativa framtidstankar har trillat ner. Likaså har jag tagit action på en del och det känns bra. Att leva i förändringens tidsålder är inte så dumt ändå.

För er som inte visste det...det är Gurkans år i år, 2012! Eftersom jag har en väldigt bra relation till en speciell sådan hoppas jag att lite lycka och spänning smittar av sig på mig med.   

Tisdag 28/2

Har nu levt med Blackberry i en vecka, utan att bli mer än vanligt stressad. Det känns tryggt, stabilt.

Härom kvällen, den 22:a, ringer det oväntat på dörren kl.18. En av mina Hotspot vänner ser sig förundrat omkring i hallen. "-Är jag först eller?". Det tog en lång stund innan poletten trillade ner. Hon hade kommit en hel månad för tidigt. Hotspot är den 22:a MARS!

Snacka om att det värmde i mitt hjärta! Bättre betyg kan man ju inte få! Hotspot är det andrum som vi behöver och som jag vill att det ska vara.

Tänk att vissa Just Can´t Wait! Underbart!

Onsdag 22/2

Utan mobiltelefon sen i fredags slås jag av det uppenbara. Jag saknar den inte. Inte ens för en sekund. Det är avkopplande och friheten är påtaglig. Ingen har kunnat nå mig när jag inte är hemma.

The magic moment är nu över. Idag har jag hämtat min nya fläskiga Blackberry. Och visst måste jag medge att jag känner mig lite extra viktig. Och på bara en kort stund har jag lyckats lära mig de mest livsviktiga funktionerna. Tant AK har inte helt tappat greppet...hehe...

Confcalls och sametime meetings here I come...

Torsdag 16/2

Det finns inga förlorade år. Det finns bara olika beslut och alternativa val. Alla val är bra på sitt sätt eftersom jag alltid lär mig något nytt. Det viktigaste är att stanna upp, ta in vad som händer och sedan se till att det inte hände förgäves. Därför är det bra att bli äldre.

Jag märker att jag lyssnar bättre, visar ödmjukhet och tackar mer nu än förut. Det har gått upp ett ljus för mig. Och, det gör mig närvarande och mer framgångsrik än tidigare i allt jag gör. Att det ska behöva ta en sån tid innan man förstår en del av livets mysterium....

Sturkillen fyller 9 år idag. Trots lätt spak av feber finns det ingen lyckligare kille... We made it! Vi hittade vad han ville ha till vettigt pris i år med.

Ivrig och full av arbetslust sitter jag här och hoppar på stolen. Min mammaledighet går mot sitt slut och jag är "eager beaver" att börja jobba igen. Ge mig en väl definierad roll, en mission, tro att jag är rätt för jobbet och släpp mig sen lös så ska du få se ...

Allt är annorlunda nu. Kraften är stark inom mig och jag vet hur den ska hanteras...tro mig. Jag torde vara arbetsgivarens våta dröm...AK - en person som bidrar med vision, strategy, clarity och handlingskraft -  all in one...

I am the "hotspot".

Lördag 11/2

Min utveckling har blottat en ny dimension. Jag inser att jag är mitt inne i en förlåtelseprocess, där meningen är att jag ska förlåta mig själv. För de svåra 18 månaderna. Som vi alla genomled men kom ut på andra sidan, lisskillen undantagen.

Vilken befrielse, vilken lättnad ...att ha kommit till den insikten. För det känns som att det var mitt fel, fast det inte var det. Trots att vi alla är ense om att vi aldrig vill ha dessa månader ogjorda verkar det ändå som att detta är något jag måste bearbeta ändå. OM jag gör.

Tack för att jag lärt mig älska och förlåta. Herregud, vilken Donna som kommer tillbaka till jobbet i mars. Med Power of Love i allt jag gör säger jag bara... Watch Me, You have seen nothing yet...

Fredag 3/2

Ett mega stycke bara försvann....himla data elände. Undrar om den raden lyckas fastna bättre...natti natt

Tisdag 31/1

Kanske finns det ljus längst bort i tunneln. Hungrar efter intellektuell stimulans och övar mig på att hålla frustrationen i schack. Ön jag befinner mig på är förvisso härlig men...ändå försmäktar jag.

Tröttheten är för stor för att jag ska kunna göra något åt saken. Kroppen säger håll tyst, gå och lägg dig. Ändå bubblar det av kreativitetslust inom mig. Ge mg ett problem att lösa, NU! Låt mig designa flöden till världsförbättrande projekt! Låt mig skapa visioner som håller...länge!

Släpp mig lös! Gud vet vad som kan hända då...

Måndag 30/1

Jordskredsförkylningen från helvetet bor i mig. Mitt vanliga tappra, glada jag är som bortblåst. Kvar finns endast en sur, gnällig kärring med variga ögon, rinnande kran och en rökares bronker...

"Agent Sur - med rätt att gnälla" blir dagens slogan.

Söndag 29/1

HotSpot blev en magisk kväll där fantastiska människor öppnade sitt hjärta för att ge och ta emot. Beröra och låta sig beröras. Tårar steg i ögonvrån flera gånger men med ett hjärta fyllt av glädje och tacksamhet behövde de inte trilla.

Brasan brann, det var värme i huset, i grytan och i hjärtat. Flera av de inbjudna kände inte varandra, bara mig. Ett par av de inbjudna har jag själv inte träffat på flera år, någon känner jag inte alls egentligen. Mixen av människor till trots brottas vi med samma frågor.

Stress, hur få livspusslet att gå ihop?, vill jag verkligen rusa genom livet utan att knapp hinna andas? Vad vill jag egentligen? Hur skulle livet se ut om jag tillät mig att göra och vara så som den jag är innerst inne, utan alltför mycket hänsyn till omgivningen?

Vad blir konsekvenserna av inställningen- jag ÄR det jag GÖR? Vilken skillnad skulle det bli om jag kunde VARA mer och GÖRA mindre?

Det visade sig att alla fick med sig något att fundera på och alla gick hem med ett leende på läpparna...vilket var mitt mål.

Det blev tydligt att Hotspot behöver finnas. Tills nästa gång , någon gång i mars, ska jag fundera på hur vi kan landa i de olika frågor som dök upp. Nu har alla träffat varandra därför blir nästa gång annorlunda. Kanske kommer vi att djupdyka i några av de ämnen som utkristalliserade sig, i mindre grupper efter att ha inlett tillsammans. 

This is ment to be!

Onsdag 25/1

Det är tyst, lugnt, varmt och skönt. Jag sitter i fåtöljen och lyssnar till knastret från brasan. Värmen lägger sig som en mjuk filt över allt i rummet. Lisskillen sover..och Sturkillen också fast av annan anledning. Feber härjar i kroppen och tröttheten är stor. Må så vara. Sova är vad som gäller när man är sjuk.

I morgon kväll är det dags för Hotspot forum. Vilken glädje och värme jag känner i hjärtat. På bordet står en liten vas med rödvita tulpaner. För ett par dagar sedan gick jag omkring en hel dag och längtade efter tulpaner. Längtade så det värkte i hjärtat. 

Så, på kvällskvisten, mitt i snöyran ringer det på dörren. Där står en kille från idrottsföreningen med en hink, lätt snöiga, tulpaner.

Jag brukar inte köpa något vid dörren, men den här gången var det annorlunda. Tulpaner mitt i snöstormen. Lite lätt surrealistiskt kan man tycka...

Nu har de slagit ut, allihop, och pryder matbordet med sin vackra, naturliga elegans. Jag har inte ångrat mig en enda sekund.

Måndag 23/1

Det är så mycket jag förstår med huvudet men som inte riktigt sjunker in. Jag inser att viktiga saker måste förstås med hjärtat, inte hjärnan.

Som att jag har gått omkring och haft dålig syn länge. Utan att göra något åt det. Jag tänker, äh, huvudsaken att jag ser det viktigaste. Jamen, hur ska jag veta vad som är det viktigate när jag missar så mycket. Det är inte bara storleken på allt som räknas.

Så, efter att ha skaffat glasögon och sett världen öppna sig skulle jag igår köra till Kungens kurva och Heron city. Jo, jag vet, i stora drag hur man kör dit...men..ändå är jag orolig att inte hitta, att köra fel och behöva vända i Norrtull.

Med glasögonen på näsan missar jag inga skyltar. Tacka sjutton för att man blir osäker när man inte ser...

Fredag 20/1

Jag är en napp. Jovisst är jag smickrad men det blir rätt tröttsamt i längden.

Känner mig reloaded och drained of energy på samma gång efter kursen. Fast det är positivt!

Var skeptisk ända tills lördag lunch. Jag tyckte inte att jag fattade någonting, kände det som att jag avbröt varenda gång jag försökte säga något. Sen blev det bättre.
 
Så, när det var dags för övningsklienten att coachas på lördag kväll. Vad gjorde jag? Jo, jag struntade i alla anteckningar, modeller och stödord. Jag bara blundade, andades in och satte igång.

Efteråt tänkte jag tillbaka på vilka skills jag använt i samtalet.....det var nästan alla. Helt automatiskt! Magiskt!
 
Efter en övning valde de andra i gruppen min arketyp = Spiritual Leader. Den arketypen är alltså "the essence of beeing me".

När det var min tur att gå upp i mitten av ringen och BE a SL....då avbröt ledarna mig. Stop - now you are acting, not beeing. Så, jag fick snällt gå tillbaka till min plats tills jag var redo....(när i h-vete blir man redo att BE a SL? Det undrade jag surt inne i mitt huvud. Blev lite pissed off, ingen undgick det...uuschhh.....)
 
Men, tro det eller ej, när alla hade gjort sina....ja, det är ju sjutton så mycket lättare att BE Tarzan eller BE Warrior Princess (det är jag ju förresten varenda dag tänkte jag....)


Men, så var det bara jag kvar.....jag reste mig upp...utan att ha en aning om vad jag skulle göra....och sen bara var jag...Blicken i skyn, utsträckta armar, tog ner energin från himlen, gav den till alla i cirkeln, såg alla med en varm blick och sa....I´m your spiritual leader....

Något hände i rummet. Det var dödstyst, andäktigt...ingen ens andades...allas blickar var klistrade på mig. I did it!!
Efteråt kom många fram och sa att detta var "amazing"....luften var tjock av vördnad, förundran och andäktighet.
 
Så, vad lärde jag mig av detta? Den främsta lärdomen är att jag faktiskt kan få människor att lyssna på mig utan att säga ett enda ord.....jag behöver bara vara jag - det räcker. That´s amazing!

En annan deltagare kom fram till mig och sa....."Maybe you are here for a higher purpose?" Kan det vara så? Really?
  
Efterråt kände jag mig mer levande, öppen, rofylld och trygg än någonsin. Jag var allt jag längtat efter att vara. Jag som brukar irritera mig på folk som är lite laid back och tar det lugnt....det ligger kanske nåt i det... 

Onsdag 18/1

Jag minns hur det var i fredags morse. Klockan ringde 04.25. Hinner bara lirka mig ur sängen med sovande barn och klä av mig innan Lisskillen märker att något fattas honom. Istället för att låta oron och paniken välla upp lägger jag locket på, blir lugn och harmonisk.

I bara trosorna ammar jag honom på sängkanten. Det var så vackert, lugnt, fridfullt, omfamnande, kärleksfullt. Där satt jag hud mot hud med min älskade bebis, kände hans nyp i midjan och klappande om bröstet med sina små händer, ivrigt slurpandes...

Där satt vi omslutna av den tidiga morgonens mjuka mörker. All längtan, all kärlek och tacksamhet spred sig ut från våra hjärtan och fyllde rummet. Samtidigt låg resten av familjen och sov huller om buller i den stora sängen, totalt ovetandes om den magiska stunden.

Kan man avsluta sin sista amningsperiod i livet på ett bättre sätt? Lisskillen somnade om och jag kände bara glädje och förväntan i hjärtat när jag steg ut genom dörren mot den väntande taxin. Inget tårdrypande farväl, ingen ångest eller oro.

Det var som att Lisskillen sa, "-Det är ok morsan, åk du, jag klarar mig!".

Väl hemma nu kan jag både fysiskt och själsligt känna hur otroligt mycket han saknat mig och hur ledsen han faktiskt varit. Inte blev det bättre av att han blev sjuk med feber och ögoninflammation på söndagen.

Trots detta bestod järnviljan, inte har han börjat med välling inte....

Så, det är bara att inse faktum. I´m ready but he is NOT. Än har han inte tagit sin sista slurk...

Min man - Du ger mig Kärleken , Sturkillen - Du ger mig Livet, Lisstjejen - Du ger mig Universum med alla dess dimensioner, Lisskillen - Du gör mig Hel

Måndag 16/1

Hemma igen efter en helg full av lärande, äventyr och känslor.

Efter fredagens intro var jag minst sagt confused. Höga förväntningar och mitt vanliga höga inre tempo fick min uppsyn i spegeln att se ut som en fågelholk väl tillbaka på hotellet. Jag fattade ingenting.

Min förväntning om trevligt sällskap till middag blev också fjasko. Efter att ha pumpat bröstmjölk på damernas ekade det i lobbyn. Alla, precis varenda kotte, hade dragit. Jag var ensam kvar.

Besviken och hormonstinn bet jag ihop och gick ut för att äta. Hamnade på en italiensk restaurang med lysrör i taget, överenergisk personal och live piano, spelandes Titanic musik. Undergångsstämning, minst sagt. 

Då brast det. Kände mig totalt misslyckad över att inte allt blivit som jag förväntat mig.

Tappert pumpandes i pauserna gav jag inte upp utan fortsatte hålla fokus på kursens innehåll. Lördag lunch vände det. Efter att ha coachat min övningsklient på lördagkvällen stod det helt klart. Jag var på rätt plats och det var gott.

Innan söndagkvällen tog vid hade jag fått ett antal aha-upplevelser och lärt mig mer om mig själv, om mänskligheten och kraften i coaching än vad jag gjort hittills i livet.

Trots att jag vandrade gata upp och gata ner lyckades jag inte få i mig en Pint och en Burger, som jag längtade så mycket efter. Hur är det möjligt?

Det är underbart att vara hemma igen. Den känslan går knappt att beskriva.

Familjen Hillborg, Yes, We are Complete!

Torsdag 12/1

Incheckad och klar. Allt klirrat. Taxin beställd. Det blir en early bird i morgon. ..

Myskväll med familjen med god mat. Ugnsbakad lax med pressad potatis blir det. Och så fick jag för mig att baka baguetter. Så...nu är det snart dags att baka ut dem. Lisskillen sover, i sin spjälsäng. Är det lugnet före stormen månne?

Jag måste ha lite överskottsenergi...pirrenergi helt enkelt. Min man har skrivit ut London kartor åt mig, full av pirrenergi han med tror jag.

Kanske blir jag lugnare och mer grundad i mig själv av att baka baguetter...

Onsdag 11/1

Det är nedräkning och allt händer på samma gång. Vi har fått husdjur...löss. Inget trevligt alls. Jag gör mitt bästa för att dölja hur äckligt jag egentligen tycker att det är när jag envist och systematiskt luskammar lilltjejens krypande hårbotten.

Vi är alla drabbade och det blir en sen biltur in till nattöppet Apotek. Här är det utrotning pronto som gäller!! Känner mig stolt över att jag lyckas vara så cool och stadig på hand inför luggade, gråtande barn.

Ja, mycket ska man vara med om innan öronen trillar av. Just nu blir jag luskammad av min man, sen är det hans tur. För det är kamning som gäller ...varje dag.... i en hel vecka efter behandling.

Jag vilar i att jag ska iväg och insupa kunskap snart. Det hoppar till i hjärtat när jag tänker på det. Jag känner värmen och längtan från övriga familjen....jo, de kommer att sakna mig, fastän det bara är tre dagar.  Fast jag vet att vi alla kommer att ha växt en decimeter efter den här helgen.

Är familjen Hillborg redo för nästa fas i småbarnslivet? You bet!  

Tisdag 10/1

Igår kväll bröt jag mig loss och drog på Bodypump. Det var ett stenhårt pass och jag maskade inte. Samma vikter på som sist jag tränade BP, då, definitivt mer vältränad.

Ändå orkade jag hela passet, utan flås och inte en droppe svett. Jag var besviken. Måste ha gjort något fel. Stumma ben visade ändå på att jag verkligen tagit i. Väl hemma påpekade min man att..."du måste ha haft så mycket ackumulerad frustrationsenergi som måste ut att det räckte hela passet."

Så sant. Kan det verkligen ha varit så. Ja, så måste det ha varit. Efteråt infann sig ett enda stort lugn. Inte en gnutta irritation kvar i kroppen. Fantastiskt!

Nu är allt tillbaka till det normala igen. Skolan börjat, upp på morgonen i rättan tid, tro det eller ej men ...piggare än någonsin, iallafall just idag.

Det pirrar inför fredagen. Har shoppat lite nytt inför resan och försöker vara cool. Det går sådär.

Måndag 9/1

Det måste vara någon mening med det här. Det måste helt enkelt vara så att Lisskillen behöver bråka med mig. Han måste få utmana, testa och härja. Det är som om han drivs av en inre kraft som gör att han bara måste skrika rakt ut så att det vibrerar i trummhinnorna på mamma. I synnerhet mamma, mig.

Snart känns det som att jag är påväg att få en permanent hörselskada. Det stämmer säkert inte och allt blir säkert bättre efter att jag ha fått sova lite mer och vara i tystnad lite mer.

Jag borde vara van, lugn, cool och förstående. Ändå är jag påväg att pulveriseras av sömnbrist, skrik och bärsärkargång.

Lisskillen har haft litet 1-årskalas med bebiskompisar idag. En lyckad, glad och inspirerande tillställning. Förutom att han somnade ifrån lunchen då. Efter att ha försökt mata när han vaknat har jag nu gett upp. Det blir ingen mat förrän du är riktigt hungrig, my darling.

Tack vare att vi hjälptes åt i morse så lyckades vi få till dukning och kakuppläggning. Just det är något som ska premieras mer i den här familjen. Om inte vi hjälps åt att passa Lisskillen så blir det ingen mat. Enkelt men sant.

Back to basic är det som gäller.

Söndag 8/1

Jag kan inte leka. Uppenbarligen. Allt går snett när jag försöker leka lego med sturkillen. Lisskillen bara kraschar och kastar runt saker. Lilltjejen surar framför tvn, vägrar stänga av. Lisskillen bara gallskriker vad jag än gör.

Så kommer min man upp från garaget. Tar med sig alla tre och får dem att leka tillsammans...utan krasch, bang och slam.

Han testar sin förmåga att manipulera, tänjer mitt tålamod, och fäller krokodiltårar, hela tiden. Lisskillen. Med mig i närheten bara skriker, gråter och klänger han. Inget duger. Inte ens tutten duger. Inte ens jag duger.

Så bra då att jag åker bort till helgen...hör jag min inre röst säga med en klar ton av självömkan. Suck. Varför vill ingen leka lugnt, snällt och inspirerande med mig?

Lördag 7/1

Längtan till nästa helg, när jag drar på CTI-kurs, i London, tränger sig på. Efter några vaknätter då Lisskillen bestämt sig för att ha "lektajm" till kl. 03 på morgonen är man rätt mör. Det är uppenbart att mamma behöver ett break.

Jag laddar för intellektuell stimulans och sova hela nätter, min man laddar för gallskrik och vaka hela nätter. Men, lisskillen behöver lära sig att "that´s life , darling". Vi kör en "cold turkey" med lisskillen som vi gjorde med sturkillen. Vis av erfarenheten antar jag, hoppas jag, att vi båda vuxna är redo att ta fighten.

Nästa helg smäller det. I can´t wait....

Konstigt, men det känns inte det minsta sorgligt längre, att sluta amma och gå vidare. Det är som att vi båda har kommit till den punkt där vi vuxit ifrån det . Lisskillen håller fast, mest av gammal ohejdad vana, inte för att han behöver, vill , eller måste ha det .

Kära tutte, du är pasé som nappflaska, dags att ladda med sexappeal istället. Hur man nu gör det när man mest känner sig totalt utsugen och platt....ja, i en, den andra är fortfarande Dolly , thank God.

Önskar nog innerst inne min hylla tillbaka. Har alltid haft en och identifierar mig liksom med den. Fast, jag ska avslöja en hemlighet.

När jag tränar på min Crosstrainer behöver jag träna snabbt och effektivt under de få minuter jag har tillgodo när Lisskillen sover. Detta gör att jag skiter i att ta på mig sportbehå, eller annat byststöd överhuvudtaget. Vet inte varför , det bara blev så. Jag som alltid varit så noga med det för att undvika hängbröst.

Men nu, jag kan ärligt säga att det är en sån befrielse, en riktig revolution inom mig så gör att jag känner mig stark, kraftfull, naturlig, autentisk, sann, ärlig , orädd, öppen ...you name it...gentemot mig själv. Wow! Jag känner mig som att jag får ta del av hela "the loving generation" gentemot mig själv. Knasigt va!

För första gången upplever jag sann självkärlek, helt utan spår av själviskhet. Vad jag måste ha ignorerat, duperat, föraktat och hatat mig själv tidigare...

Jag kan bara tänka mig hur fantastiskt det måste ha varit för alla rödstrumporna, kvinnorna som brände sina bh-ar på 1970 talet.

Detta är så olikt mig, den jag varit, som det kan bli. AK- kontrollfreaket, arbetsnarkomanen, prestationsprinsessan. Men känslan är stark och den visar på något gott, fritt, bra och kraftfullt hos mig.

Tack för det, my inner voice. I´ll follow you forever.

Onsdag 3/1

Cyklonen " Nu-pratar-jag " har äntligen dragit förbi. Dags att ta igen sig, pusta ut och vårda skavsåren i öronen. Det är så tröttsamt att vara i närheten av någon som går, ser och hör illa men ändå envisas med att göra allt som jag gör, om än inte lika fort.

Å andra sidan beundrar jag hennes tåga. Sån vill jag också vara när jag fyllt 82, till sinnet, inte till kroppen. Mitt långsiktiga mål är tydligt - jag vill kunna leka häst på alla fyra med eventuella barnbarn och sedan för egen maskin ta mig upp i upprätt ställning. Lite anfåddhet är väl ok, men det är det enda.

Jag kommer att uppnå detta mål genom att inte stressa för mycket, äta och sova bra, utmana knoppen och röra mycket på kroppen.

Hatkärlek, det är lite så det är, min relation till ångloket, cyklonen, det svarta hålet.  Och så lär det väl fortsätta vara...på gott och ont. 

Måndag 2/1

Idag har jag yttrat bevingade ord. Mitt sjätte sinne har fått mig att vända på steken. Istället för att hela tiden säga "gör inte det, låt bli med det, sitt still , var tyst" sa jag "sätt dig ner så att jag kan få pyssla om dig". Jag hörde själv hur annorlunda det lät. Omtänksamt, ömt, vädjande...

Det höll i en minut.

Slutsats: Ingen idé att ödsla sådana djupa, ömsinta ord när inte ens de verkar förtjänas att respekteras.

Söndag 1/1 -2012

Jag lever farligt nära ett svart hål. Hyser det tvångsmässigt under mitt eget tak. Kämpar ideligen emot kraften som obarmhärtigt suger mig inåt för att slukas.

Detta måste jag ta tag i. Som allt annat. Fast inte idag.

Lördag 31/12

Grattis Lisskillen! Hoppas du har en rolig 1-års dag trots dunderförkylningen. Och grattis till allra första rumskompisen, han som föddes bara en timme före dig!

Under lunchkalaset med smaskig egenhändigt tillverkad smörgåstårta avslöjar mitt känsliga, vidöppna hjärta en illa dold hemlighet för mig. Det är så uppenbart och ändå blir det till en aha-upplevelse. Lissillen känner förståss detta först av alla innan jag ens reflekterat över det.

Ja, vad ska man säga, göra...hur ska man vara? Det går inte att ändra på så det är väl bara att gilla läget, eller? Går det att förhålla sig annorlunda till det hela? Kanske, men varför inte bara släppa den 30-åriga bitterheten och se framåt istället?

Nej, det är inte min uppgift att döma, jag har ingen rätt och jag vill inte heller. Det är inte mig det gäller. Fast det drabbar mig och framför allt barnen, även om de kanske inte lider av det så mycket.

Tänk om det bara kunde bli helt tyst från arbetsrummet, bara tystna...helt.

Sturkillen har 39 graders feber men har nu äntligen lyckats knapra i sig en bit av den goda chokladtårtan. Den som han längtat efter sen julafton.

Det är min tur att leva livet, min tur att vara mitt i livet och det ska ingen få förstöra. Det är bara nu jag är mitt i livet och det tänker jag ta vara på och göra det bästa av.

11.jpg

Aldrig mera moll...aldrig mera moll...bara mera rock'n'roll!!

Torsdag 29/12

Snart är det dags. Återigen är ett år snart till ända men Nyårsafton har fått en helt ny innebörd. Nyårsafton - Lisskillens födelsedag, han fyller 1 år. Märkligt att tiden gått så fort. Det är bara att vänja sig och njuta av varje liten stund.

Oron för framtiden har stillat sig och jag ser otåligt fram emot Londonresan och CTI kursen. Fast ibland griper något tag i mammahjärtat och vrider om. Hur ska jag klara att vara borta från Lisskillen 3 dagar och 2 nätter? Oj, så han kommer att skrika, oj, så onda tuttar jag kommer att ha, sprängfyllda med bröstmjölk.

Vad tjänar det till att oroa sig? Jag åker inte ifrån familjen, jag åker till något som kan förändra och göra framtiden ännu bättre för oss alla i familjen. Lisskillen klarar sig. Är han envis till tusen klarar han nog att leva på hullet om det behövs. Konstigt nog får jag alltid höra hur bra han äter mat när jag inte är hemma... det kanske ligger något i det ändå.

Läser en bok som heter "Feel the fear  - and do it anyway" av Susan Jeffers. Jag hoppas finna både styrka och tröst inför resan och inför resten av livet.

En sak är säker - jag tänker suga åt mig som en svamp under kursen och kanske gråter jag av lycka när jag kryper ner i sängen hos den största och den minsta killen natten till den 16:e januari.

Söndag 25/12

Tillbaka efter ett långt avbrott. Blixten slog ner här i området för en vecka sedan. All ute-el slogs ut inklusive värmepump och modem. Från ingenstans kom det. En kraftig smäll, eller dov duns, som om någon sprängt en bomb och samtidigt en ögonblicksblixt som for fräsande genom huset.

Mycket ovanligt med åska i december. Inte så vanligt med rosenknoppar i rabatten heller. Men, vad ska vi göra åt det? Det är inte vi som styr, uppenbarligen.

Utan internet försmäktar jag på denna ö....ja, så kändes det. Det var svårt, allt gick segt och flera av julkortens adresser fick vänta då jag inte kunde använda hitta.se. Allt sattes i perspektiv. Kanske var det meningen att jag skulle stanna upp och fundera på mina levnadsvillkor här på jorden kontra andras...

Nåväl, allt fungerar nu igen och jag kan tänka på andra som har det sämre än jag med medkänsla utan att bli översentimental.

Det har varit en julafton över alla förväntningar. Det började redan kvällen innan. Janssonsuget tog över och vi tjuvstartade med ett julbord kvällen före julafton. Bättre att njuta av det goda i mindre mängd fast vid flera tillfällen tänkte jag...

Efter jullunch och stoj hos svågerns familj åkte vi hem, mycket oroliga över tomten...tänk om han hunnit komma innan vi kom hem? Glädjen blev stor när jag tomtade, använde hela mitt skådespelarregister för att vara så övertygande som möjligt. Det gick hem...

Efteråt fick jag höra av lilltjejen att "En sån snäll tomte har jag nog aldrig träffat!".

Så nu har vi musikstudio hemma och även skrämmande piratskepp och spel. Lilltjejen rockar fett på sin keyboard. Aldrig har vi haft en sån rockig X-mas! Precis vad JAG alltid önskat mig. Musiken har tagit sin boning i Villa Hillborg!

Music is here to stay!

Tisdag 13/12

Idag har jag fått känna på konsekvenserna av missade förväntningar. Big time! Om jag bara hade stannat upp och tänkt efter före hade jag ju kunna se detta komma, redan igår. Sedan länge uppbyggd inre spänning som släpper, spionk, vad kan vara starkare...

Lilltjejen som pepparkaksgumma i Luciatåget. Läser vers högt och vackert alldeles själv. Man vill bara äta upp pepparkaksgumman. Vilket även hon konstaterar förtjust. Så kommer stunden när vi andra ska gå, storebror ska ju till skolan. Här blir det error.

Det visar sig att hon tror att jag , vi alla, ska stanna kvar hela dagen med henne och leka på förskolan. Det blir naturkatastrof. Tårarna sprutar, hon tjuter som en ett-åring och klamrar sig fast runt midjan på mig. 

Vi har pratat om detta , vad som händer på Luciadagen, flera gånger i flera dagar. Igår var det på skolan och det var ju inget konstigt att storebror stannade kvar och hon åkte med mig och lisskillen till förskolan. Idag, på Luciadagen , blev det tvärt om. Vad är problemet?

Det är uppenbart att jag har missat något. Jag har missat att se in i hennes ögon och ta in hur hon tolkat det jag sagt. Hur kunde jag missa att se hur roligt hon tyckte det skulle bli när mamma skulle stanna kvar och leka med henne?

Det skär i hjärtat när jag måste lämna henne skrikandes, gråtandes för att springandes med vagnen i högsta hugg , ta mig till bilen. Pust! Ingen parkeringsbot idag. Alltid något.

Faktiskt hämtar jag henne redan 12.45 varje dag eftersom så är regklerna i vår kommun. Men, det hjälps inte. För saken gällde något helt annat.

En annan sak. Hur får man sitt barn att förstå att saker kan ändra sig? Hur mycket jag än vill hålla vad jag lovar så kan det ske saker utanför min kontroll som gör att det jag lovat inte sker? Antar att detta är en del av livets skola där insikten kommer med tiden.

Besvikelser, sorger och bedrövelser är ju alla en del av livet. Fast som mamma är det min uppgift att försöka skydda mina barn mot detta. Så längt som det bara är möjligt. Fast det gör ont när man misslyckas.

Sorry, gulltjejen, mum is only human... 

Måndag 12/12

Årets Luciarace har börjat...

Söndag 11/12

Ja, jag vet! Det är en på tusen som lyckas få audio voice jobb. Lägg där sen till att det går än fler arbetslösa skådespelare därute med professionell utbildning inom teater, sång ja, you name it, som skulle gå över lik för ett litet audio gig. Fast återigen, that is not important!

Vad som är viktigt är att jag följer min inre röst. Min egen vägvisare i galaxen, specialiserad på just mig, vad jag vill, kan, tror, drömmer om och längtar efter. Även just sånt som jag inte ens är medveten om själv.

I natt drömde jag att Star Wars hjältarna var på besök, hemma hos oss. Det var Luke, Han Solo och Princess Leia, de riktiga skådespelarna i deras nuvarande ålder. Jag gick fram till han som spelat Luke på 1970-talet, hälsade artigt med ett fast handslag och utbrast andäktigt "-It´s an honour to meet you!".

Jag är mitt eget livs hjältinna som djärvt möter enorma faror, ser monster i vitögat och går igenom svårigheter. Kanske handlar det om att möta svårigheterna och metoderna i själva existensen, om konststycket att hålla balansen mellan alla de krafter som påverkar oss i livet. Hjältinnan är den som vågar trots allt!

Vårt samhälles tragedi är att vi till varje pris vill undvika rädsla och allt som känns svårt. Istället väljer vi den kemiska utvägen och konsumerar tonvis med lugnande medel för att döva minsta tendens till obehag.

Förlorar vi inte något på vägen? Möjligheten att bli hela, acceptera oss själva som vi är med både fel och brister, se mörkret inom oss i vitögat och bemästra det, gå rakt igenom rädslan för att stärkta komma ut på andra sidan...

Du klarar det, yes we can!

Lördag 10/12

Att berätta, läsa högt och hitta på egna sagor...ja, det är något jag alltid varit bra på. Likaså att rimma och sånt.

Kruxet är det att när jag läser högt ur en sagobok lämnas ingen i rummet oberörd. Alla i närheten rycks med i handlingen och det är lätt att leva sig in i berättelsen när jag vant hittar på olika röster till karaktärerna och får mystiken att tätna.

Undrar vad det beror på? Kanske har jag en förmåga att leva mig in i berättelsen så att när jag läser kommer det verkligen från hjärtat.

Jag har någon gång tidigare tänkt på detta och undrat hur det skulle kunna utvecklas. Men, sen händer inget mer. Som vanligt. Förrän nu. Det brinner i mitt hjärta när jag tänker på hur härligt det är att läsa högt och berätta med inlevelse!!

Det känns viktigt att utforska det här spåret nu, inte vet jag varför...men som vanligt är frågan varför rätt oviktig.

Go with the flow istället!

Kanske kan jag hitta uppdrag som röst till animerad film, recitatör, uppläsare av ljudböcker eller annat. En plan för detta dök upp från ingenstans. Jag spelar in en snutt ljudfil där jag läser i en bok, sen skickar jag den till de som jobbar med sådant här.

Jodå, jag har redan varit inne och googlat på vart man ska vända sig. Inte vet jag hur det gick till. Detta är inget som mitt intellekt har någon som helst kontroll över...

Jag börjar bli van.

Fredag 9/12

Nu har HotSpot Forum officiellt lanserats och redan har flera anmält sig. I´m over the moon...

Redan i våras hade jag en idé om att jag ville starta , kanske som jag gjorde i tonåren, en studiecirkel , där man läste och recenserade böcker/musik. Men, något kändes inte rätt även om min inre önskan var rätt.

Nu förstår jag att det var DET HÄR jag egentligen ville!! It has begun...
Tänk att jag haft detta inom mig så länge utan att veta vad det var...så rätt jag haft hela tiden. Detta känns rätt och viktigt.

Ett tänkvärt litet citat kom från Suz:
"Kärlek är villigheten och förmågan att uppmuntra någon annan att göra något som inte samtidigt uppfyller mina egna mål."

Något min man gav mig bevis på häromdagen när han var villig att göra något helt och bara för min skull.

Torsdag 8/12

Då är det bestämt. Torsdagen den 28:e januari planerar jag att hålla ett första AK hotspot forum hemma hos mig. Vad det ska handla om bestämmer vi själva i stunden, men, kanske kommer den första sessionen att få oss att svara på frågan vems liv lever du?

Jag tror vi alla känner igen oss när jag påstår att vi lever våra liv snabbt och ibland slitigt mellan arbete, skola och fritid. Därför önskar jag att vi kunde stanna upp en kväll för att diskutera kring "Livet" och allt som hör det till.
 
Det kan vara vad som helst - gömda drömmar, tankar, idéer, hur ska man våga?, hur guidar vi våra barn på bästa sätt i denna nya tid? Tanken är att hotspot forum ska kännas som en oas där man kan andas ut och ventilera det som är närmast hjärtat just nu.
 
Likaså önskar jag att alla går hem den kvällen med ett leende på läpparna, uppfyllda av gemenskap, ny kraft och inspiration!

Onsdag 7/12

Idag har jag pratat med en för mig okänd kvinna som också gått CTI kursen. Det var som ett eko i luren. Som att snacka med sig om ett år eller så. Hon tog orden ur munnen på mig och nog för att jag visste att jag gjort rätt men....nu är förväntningarna skyhöga. I´ll can´t wait..

Titan Television ringde. De ska göra en dokumentärserie för SVT om par som gifte sig 2002 och hur de lever idag. De har hittat oss via fotot i tidningen och valt ut oss för att vi var så fina på bilden. Exhibitionistan AK myser. Mer information har kommit på mail, jag är eld och lågor.

Fast är det rätt sätt för oss att manifestera vår kärlek i TV? Det som vi gör så gott som varje dag hemma. Varför ska vi vara med egentligen? Kanske är det något annat jag är ute efter.

Starta AK hotspot forum, det är vad jag vill. Hur många är det inte som går och blir utbrända för att de gör saker de inte vill? Hur många sitter inte fast i ekorrhjulet, är framgångsrika och utåt sett lyckade, fast på någon annans premisser? Hur många lever sitt liv i skuggan av alla andras förväntningar.

Hallå alla ljusskygga individer, våga kom ut i solskenet och se dig själv som den fantastiska människa du faktiskt är! Har du glömt att troll spricker i solsken...

Ett samtalsforum face2face - AK hotspot - där vi öppet och äkta diskuterar ämnen som berör och låter oss beröras. I mysig hemmamiljö bjuder jag in ett gäng utvalda för att ventilera tankar, känslor. Låt oss våga diskutera det som står oss allra närmast. Lyfta på locket till våra drömmar, uttala för oss själva vad vi längtar efter och sedan samla kraft till att förverkliga det vi vill i våra liv.

Det är sant, äkta, på riktigt. Vågar du?

Vi människor måste bli mänskligare mot varandra. Mänskligare företagande, mänskligare relationer...det är vår enda räddning. Så, snälla fortsätt att svara i telefon när jag ringer. Ok?

Kanske skulle det vara något för en TV produktion? Eller något för Malous morgonsoffa...

Söndag 4/12

Man klarar mer än man tror. Det vet vi ju alla. Men hur ofta får man verkliga bevis på att så är fallet? Inte måste man hoppa bungy, dyka med hajar eller gå på glödande kol för att utmana sig själv. Neej då.

Idag märkte jag att vad man måste, så är det att tydliggöra sin egen storhet för sig själv, genom de tre V:na - Viktigt, Vilja, Våga. De har blivit lika fundamentalt viktiga V:n som förkylningens Värme, Vila, Vätska - för mig.

Jag har presterat fyra sorters julgodis av pralinart samtidigt som tre barn busat under bordet. De blev inte så fina men ack så goda. Dessa praliner, tänkta att ge bort som julgåva till förskolepersonalen, är fyllda med kärlek, stolthet och choklad. Jag hoppas och tror att gåvans mottagare känner av alla dessa dimensioner.

Det gick! För att det var viktigt för mig att göra detta. För att jag hade en hjälpreda som rullade nougat och en annan som rullade boll med lisskillen. Så, inte ska bara jag ta åt mig äran. Utan vårt ultimata samarbete hade det kanske inte gått.

Men, jag vidhåller ändå att jag fått bevis för att jag klarat mer än jag själv trodde från början.

Dessutom har jag bokat flyget till CTI kursen i januari. Det känns otroligt bra, starkt, befäst, grundat. It´s no turning back...

Tisdag 30/11

Familjen Hillborg har gått genom skärselden.

Montezumas hämnd drabbade oss för exakt en vecka sedan. Med bara timmar emellan insjuknade hela familjen i årets maginfluensa. Och inte nog med det, krupphosta slog till från igenstans. Trots att jag magsjuk satt med Lisskillen vid öppet fönster halva natten för att lätta hans tilltagande krupphosta och trots att jag rasade till 48kg, tog jag det hela med jämnmod.

Det finns inget värre än maginfluensa när man själv är sjuk och samtidigt måste ta hand om sina sjuka barn.

Trots detta avstannade inte den pågående utvecklingen inom mig, tvärt om. Flera nätter i rad har jag legat vaken i timmar. Antingen för att vänta på Lisskillens nästa hostattack eller för att vänta på att någon ska kräkas i sängen. Mitt i vakan, mitt i min egen magsjuka får jag ett förslag till eventuell insikt.

Garderoben. Jag som sen barnsben haft en enda röra i garderoben. Det spelar ingen roll hur många gånger jag försökt ha ordning där inne. Efter ett par dagar är det lika stökigt igen. Och jag är pinsamt medveten om det. Jag önskar SÅ att det kunde vara annorlunda. Jag önskar att jag kunde ha ordning och fint i garderoben. Varför? Because I´m worth it. 

Insikten kom till mig kl.03.15 när jag låg där i sängen ynklig, utmärglad och med värk överallt. "Kan det vara så att röran i garderoben faktiskt hänger ihop med att jag inte prioriterar, högaktar mig själv? Kanske är det så att kläderna som finns där inne, som representerar mitt yttre skal inte längre stämmer med den jag är och vill vara?"

Eftersom jag faktiskt nu har fått upp ögonen för hur saker och ting ligger till så har det skett en förändring i mig. Förändringen består i att jag faktiskt tycker att JAG är viktig! Vad står garderoben för i ens liv? Tänk - skelett i garderoben, allt undanstoppat som jag egentligen inte gillar.....längre....UT med det!

Sagt och gjort. Den har redan börjat, utrensningen. I min garderob ska bara hänga kläder som jag tycker om, som är JAG. Jag ska ordna i garderoben så att, i fortsättningen, varje gång jag stiger in i den, blir jag glad, vaken och inspirerad.

Väl påklädd och redo för dagens utmaningar har något mer lagts till, något som inte funnits förut. Stanna upp och ta dig en extra titt....It's stardust in my eyes...

Tisdag 22/11

Igår var det min mans födelsedag. Han fick rosor från rabatten, cirkelsåg och varma handskar. Lite senare blev det hemlagade köttbullar med lika hemlagat mos och lingonsylt. Till denna kulinariska rätt åtnjöts även lättdrucket bubbel dagen till ära.

Vår skolpojke lovade rita ett fint kort när han kom hem från skolan, till sin far, dagen till ära. Ha sa: "-Jag ska rita något som pappa tycker om, ja, det bästa jag vet". Gissa vad det blev? Han ritade hela familjen i soffan med godis och popcorn framför på bordet, mysandes framför teven. Familjen Hillborg får gott betyg.

När jag för några år sedan reste som mest i jobbet hade jag ständigt dåligt samvete för att jag alltid kom hem sent. Just därför ägnade jag säkert förta halvtimmen, när jag väl kommit hem, åt att be om ursäkt för att jag varit borta så länge. Vid ett sådant tillfälle fick min son nog. "-Men mamma, du är ju här nu!"

Så, tänk på att vara där du är och inte använda dyrbar tid till att beklaga att du inte var där då. No big deal.

Jag börjar lära mig hur man frikopplar här i livet. Det är en otrolig känsla att koppla ur och bara styra. Så som vid ishalka. Då går det inte att gasa. Så många gånger jag kört i diket bara för att jag aldrig släpper gasen....

Fast när man frikopplar får man stå ut med att det smakar skiftnyckel i munnen ibland. Jag överlever och inte bara det, jag lever ännu mer, mer än jag trodde var möjligt.

Give it a try!

Fredag 18/11

Jag har anmält mig till en coaching kurs i London i januari.

Det är skräckblandad förtjusning, så behagligt obehagligt. När jag lade på luren efter att via telefon slutgiltigt fastställt min anmälan kände jag mig lätt som en fjäder och lycklig som ett barn. Kroppen ljuger aldrig...var det någon som sa.

Det har länge känts som, och känns fortfarande som, att jag fastnat i ett gigantiskt tuggummi.
När jag försöker röra mig framåt tänjs tuggummit ut låångt och jag tar i allt vad jag orkar...men, poff, så åker jag tillbaka in i tuggummit igen. 
 
Nu är det som att tuggummit blivit lite mer uttänjt och sprött....dvs. jag kommer längre för varje gång jag tänjer mig framåt.
 
Det är modet att våga ta plats, göra mig själv viktig, visa för familjen att jag tar min/vår hela livssituation på största allvar. Genom att våga släppa sargen, våga fullfölja ett personligt åtagande. Våga tro på en fortsatt nära relation till Lisskillen, även efter amningen....den allra sista i mitt liv. Det är dags att lämna bebistiden bakom sig...för att gå in i småbarnstiden vilket innebär något helt annat. Nytt, förväntasfullt, underbart.... 

Hjärtat vidgar sig, existensiella frågor griper tag i mig och jag har inte kraft att styra i strömmen. Inte just nu, men till den 13:e januari ska jag ha bemästrat livets vågspel och surfar istället skönt på vågorna.

Lisskillen klarar sig och övriga familjen med när jag på eget bevåg drar till världsmetropolen London som morsa på vift i tre dagar. 

Scary...

Tisdag 15/11

Solsken ute som om det var vår och inte höst. Det är underbart och man får passa på att sola näsan. Trots att den rinner, kanske lite väl mycket just idag. Coachinghelg och Thailandsresa är på tapeten i vinter.

Det svider i plånboken av blotta tanken men...hur ofta gör jag något som känns helt rätt för mig och som dessutom är något bestående för min yrkesmässiga utveckling?

Och hur ofta har man 10-årig bröllopsdag?

Argumenten talar sitt tydliga språk. Att man sedan måste övervinna sin stegrade flygrädsla i kombination med det pågående mässlingsutbrottet i Europa, där lisskillen ligger i farozonen, ja...det kanske är en nödvändighet. Överkörd kan man ju bli när som helst hemma också, eller?

Eller ska vi ta och fega ur, lite som vanligt? Nix. Vi väntar på sista minuten priser, vaccinerar lisskillen i förbifarten och tänker friskt vågat hälften vunnet... 

Undrar varför det är så. Att jag , jag som flugit och farit så mycket nu istället får katastroftankar bara av att sätta mig på Arlanda express. Näe, detta måste stoppas i tid. Domedagstugget om mänsklighetens undergång, som min mamma gärna använder sig av, det ska inte bita på mig.

Vad är det man ångrar på dödsbädden tro...att man inte gjorde allt det där man ville? Ingen vet ju ändå inte vilka sorger och bedrövelser, olyckor eller katastrofer som ligger framför en. Så varför oroa sig?

Det enda vi har är NU och det är jag SÅ tacksam för.

Måndag 14/11

Det goda samtalet. I det vill jag vara. Det är som när lilltjejen ivrigt och engagerat berättar om hur samtalet gått vid matbordet på dagis. 5-6 åringarna äter lugnt och länge. Ber någon skicka smöret kanske , medans de berättar vad de kryssat för i ToysRUs katalogen eller sakligt resonerar om huruvida tomten verkligen finns eller inte.

Jag har kommit på att intervjusituationen i mitt yrke känns platt och endimensionell. Istället vill jag få med alla aspekter, dimensioner av livet i det goda samtalet. Och kanske bidra med just det där lilla extra som får en att sänka garden och låta det flöda...ja, det som nu finns därinne och vill ut. Ja, den där inneboende längtan vi alla bär med oss...kanske.

Kanse vore coaching något för mig. Coaching känns multidimensionellt och frigörande. Kanske en kombination vore lyckat. Jag sniffar vidare på det spåret för att det känns rätt, både till innehåll och timing.

Det är en utmaning att dela med sig av sitt tankeflow när en liten kille sitter i ens knä och lyckligt biter en i näsan.

Onsdag 9/11

Novemberrosor i rabatten. Det måste förevigas på bild. Denna outtröttliga uthållighet måste bara beundras. Kraften att fortsätta blomma, lika vackert som i juli, ger mig en ny dimension av hösten och av vad som är möjligt.

Allt är möjligt!

Måndag 7/11

Det är frustrerande att vara i omedveten oförmåga samt i medveten oförmåga. Fast det bästa är att bara acceptera och stanna i frustrationen.

Alla insikter väntar på att släppas ut. De vill delas med andra och få samma effekt hos dem som de fick hos mig. Frågan är bara på vilket sätt.

Deprimerande ja, kanske grubblar jag för mycket. Den självkritiska, tråkiga snubben inom mig tar över. Jag behöver möten, sparring partners, inspiration mitt i höstmörkret.

Generatorn kan behöva laddas ibland...

Vad längtar jag efter? Många saker. Att vara gnistan som antänder de människor som går omkring som krutdurkar, fulla med outnyttjad energi. Att få vara med när 1+1=3 , Att arbeta med kroppen och göra ett hederligt dagsverke för att sedan känna tillfredsställelsen skölja över en framåt kvällningen. Mm mm...

Tänk om allt detta gick att kombinera....

Jag hoppas på ketchupeffekten! Om jag bara visste vad som utgör proppen i flaskan...då skulle jag genast med all min kraft bända ut den för att snabbare få ta del av flödet...

Söndag 6/11

Lisskillen visar sitt teknikintresse. Han tar tag i sladden till spelkontrollen och försöker sätta i kontakten i dammsugaren. Ja, för det är ju så man gör har han förstått...sätter i kontakten någonstans....var kan det vara?

Snart bygger han väl om dammsugaren till en brödrost.

Mitt liv i korthet såhär långt:

10 år: Naiv och fantasifull. Lite ensamvarg ute i obygden. Blir kompis med en bofink som jag låtsas sjunger för mig varje dag när jag går mellan skolan och fritids. Minns inte om han hette Knut...

20 år: Stuff på fritidsgården är det bästa som finns. En i tjejgänget som busar med killgänget och vår lärare Berit Berlin alias Beirut Berlin. Rosa adidasjacka och pösjeans är snyggt.

30 år: Går i pojkväns koppel. Är nära döden alldeles för länge. Tar mig ur och inser att det inte är min tur än. Bestämmer mig för att solsken lyser på mig och träffar min egen sol.

40 år: Den duktiga flickan kraschar i sin egen duktighet. Ur kraschen kliver en pånyttfödd kvinna. En som inte tar livet så allvarligt och njuter av varje stund. Jag vårdar min trädgård och allt som kommer från mig ömt. Får 2 kubik ved i 40 års present av min kära mor. Blir jag glad och tacksam? Inte direkt, fast...tanken var ju god... 

Lördag 5/11

Det är inte klokt vad tiden går fort. Jag har nu kommit till insikt om så mycket att jag borde utforska vissa intressanta spår lite närmare.

Efter att ha hört på ett seminarium om mod på Teater Lederman har ytterliggare en insikt givit sig tillkänna. Jag som trodde jag hade det, har det inte alls...mod alltså.

Jag befinner mig i stadiet "medveten oförmåga" , dvs. jag är medveten om en hel del saker jag bör göra , men jag gör det inte. Det är ett kaostillstånd att vara i och jag behöver komma vidare till nästa stadium vilket är "medveten förmåga". Vad är det som hindrar mig? Brist på mod troligtvis.

Tänk om man bara kunde släppa sargen och kasta sig ut. Ut i det okända, det som man är lite rädd för. Tänk om alla farhågor slår in av typen "Inte kan väl jag. Alla andra kan så mycket bättre. Det är ingen ide, konkurrensen är för stor. Det går aldrig." För jag är så rädd för att misslyckas.  

Fast om jag tror på det jag gör orubbligt mycket  - vad kan då hindra mig? Är det inte då man verkligen lyckas?

Det känns som att jag har svårt att släppa taget. Jag tror inte tillräckligt på mig själv och vågar inte ge mig ut på okänd mark. Istället hänger jag fast vid det gamla trista, välbekanta. Det där som får mig att explodera av ilska så fort jag ens skänker det en tanke. Det är bara att sluta med det, pronto. Tänk inte mer på det eller i banor som har med det att göra.

Fast kanske är det så. Det är inte förrän man står vid ruinens brant och inte har något val än att förändras som man verkligen ser till att det händer. Det kanske inte är förrän då man verkligen inser vad som är meningen med just mitt liv. Vad som kommer att bli mitt livsverk, mitt avtryck här på jorden. 

Men, jag ska se till att det sker snart. Jag är påväg i rätt riktning och jag bara längtar tills att jag samlat så mycket mod att steget snarare känns naturligt istället för läskigt.

Sen kan jag se tillbaka på den här tiden av vånda och småle för mig själv. 

Tisdag 1/11

Det diametralt motsatta, vad är det? För mig är det ett företag där medarbetarna utmärker sig genom sin passion, målmedvetenhet, nyfikenhet. Genom sitt mod, sin integritet, flexibilitet och lyhördhet lika mycket som sin vilja och drivkraft.

Tänk dig ett arbetsklimat där var och en får chansen att utveckla sina förmågor i linje med företagets vision och mål. Varje individs bidrag blir en stöttepelare för det som företaget vill åstadkomma. Snacka om en bra grund att stå på. Vad kan sen gå fel?

Jag har satt upp ett antal actions. Sen har jag strukigt hälften. För att tillslut bara ha de 2-3 viktigaste kvar. Dessa spår ska jag följa för tillfället. Kontakt för dialog har öppnats och det känns berikande, kreativt och intressant.

Helst vill jag dra igång detta nu, i denna sekund. Fast barnen har höstlov och det är viktigt att umgås helhjärtat då. Det lämnar mig inte tillräckligt med ro att ta tag i sådana här viktiga, ödesmättade saker när jag har sprudlande skratt omkring mig. Då vill jag hellre skratta med. Ok, det är bestämt. Nästa vecka blir det viktiga, för mig själv viktiga, gjort.

Övergipande verksamhetsperspektiv, kommunikation och publicering av success stories och/eller case studies. Oooo.....så spännande.

Viktigt just nu är även att hålla sig frisk, hälsosam och stark inför vintern. Därför smygmotionerar jag på Crosstrainern så fort lisskillen givit efter för eftermiddagsslummern. Efteråt är jag svettig men stark både till kropp och själ. Jag kan inte annat än att fortsätta sjunga min "snigels" lov. Ja, den ser ju ut som en snigel...

Eller borde jag kanske ge mig själv en klapp på axeln för att jag övervinner tråkigheten i att stå och stampa varje gång. Jag tänker, "- 30 minutes a day is all I need. " Sen är det liksom klart! Done for today.

En mäktig känsla som totalt ersatt känslan av otillräcklighet och frustration över att dagarna går utan någon som helst tillstymmelse till aerobisk rörelse.

Nu är kroppen med, varje dag. Den älskar att slippa bli ignorerad och skör. Den älskar att vara med i allt jag gör.

Fredag 28/10

Ja, det är det. Halovin. Det närmar sig. Allkonstnären AK utkristalliserar sig i en häxbrygd innehållande flera olika uppdrag där jag agerar generator, katalysator, sanningsserum.

Jag vill bygga min egen portfolio av case, AK success stories - alla framgångsrika företag tillhanda. Owned by AK.

AK effect on others. Det finns de som inte är i kontakt med det där som jag råkar påvisa hos dem. Då blir det obehagligt, lite scary.

Sen finns de andra som är i kontakt med det , men där det hela inte är så stort och tydligt än. Då blir det spännande, livfullt och totalt oemotståndligt. Till alla er vill jag säga: "- Det där är lite lite hos dig men jag vill få det där att växa. Vill du växa med mig? ".

Varför är det så många som känner sig tomma, tunna, frusna och trötta när de åker hem från jobbet varje dag? Det är dags att vakna. Dags att ifrågastätta oss själva. Varför tolererar vi att leva vårt vakna liv i ett arbetsklimat som är ensamt, ohumant och utan medkänsla?

Jag bara undrar...

Låt oss istället , tillsammans , skapa det diametralt motsatta. Ok? 

Torsdag 27/10

Upside down and inside out - så går tankarna just nu. I kristallkulan skymtar effekterna av den drivande, affärsnära, kommunikativa, kompetenskunniga delen av mig. Företag växer, tjänar pengar samtidigt som de anställda känner hur sky is the limit. 

Genom rätt person på rätt plats, genom att se människan, ge dem rätt verktyg och låta nya kreativa lösningar ta plats, genom att våga anställa de som är bättre än mig  och samtidigt tillåta mig själv att gå vidare, utvecklas, lämna över...i sinom tid, när tiden, organisationen, kompetensen är mogen..  

Igår antydde min man, "- Du ska ju jobba med TV, i program, som ledare...anmäla dig till Robinson eller Baren..hehe" Vi skrattade båda gott åt denna osannorlikhet. Men någon grå mus vill jag inte vara, fastän jag är det i mångt och mycket.

En chef för länge sen sa till mig att "-Det är väl inget del med att vara en grå mus. Ett företag behöver sådana också." Tror du jag tog det som en komplimang...ehh, nej.

Är det så att jag vill se resultat för fort? Att jag inte har tillräckligt med tålamod? Eller har jag helt enkelt för mycket mod ibland, är too much, alltför orädd, spontant och ärlig?  Kanske stämmer allt eller inget. Det viktigaste är att hitta sin plats där hela mig får plats, utvecklas och kommer vidare tillsammans med likasinnade.

Surpuppan är på G, den grå musen skrämmer snart slag på katten...

Tisdag 25/10

banner-undanflykter-195-250.jpg

Jag gillar inte undanflykter.

”Dagispersonal anmälde inte misstänkt barnmisshandel: Vi tänkte anmäla men hann inte”.

”14-årig flicka blev våldtagen på skolan och trakasserades av elever. Skolan: Vi gjorde vad vi kunde”

Varje dag far svenska barn illa och vuxna skyller ifrån sig. Varför är det så? Det ska UNICEF ta reda på. Under en månad hårdbevakas Sverige – inga undanflykter accepteras.

Hjälp till att jaga vuxnas undanflykter på facebook - ta ställning och visa ditt stöd - det har jag gjort!

Ambassadör för svenskt näringsliv, tillväxtgeneral eller generatorn som får Stockholm/Sweden att klappa som pulsen i Europas blodomlopp. Det är jag det!

Istället för dränering av kompetens, nytänkande och kreativitet drar vi istället till oss Europas blickar. Hur då? Jo, genom att stötta, främja, supporta svenskt företagande, identifiera intressenter utanför Sveriges gränser, kommunicera och promota svenskt näringsliv och liksom skicka knallen på export.  

Sedan klonar vi knallen och ger den verktyg att lyckas - även i norrlands inland. Hur skulle inte det kännas? Att vara med och sätta Sverige på kartan igen. Att leva som en världsmedborgare och ge barnen nya möjligheter inför framtiden. Som att faktiskt kunna bo och leva i Sverige samtidigt som de har ett spännande yrke med många internationella kontakter.

Helt enkelt , låt det vara möjligt att göra internationell karriär på hemmaplan.  Kanske skulle fler högutbildade stanna i Sverige och även arbeta här. Inte bara flytta "hem" när det är dags att skaffa barn. Vår fantastiska föräldraförsäkring är givetvis outstanding och inget man hittar någon annanstans i världen.

En gång var jag påväg att söka ett HR jobb på Handelskammaren i Göteborg. Det var som klippt och skuret för mig och handlade om att stärka företagsnätverken och sammarbetet skola-näringsliv i Göteborgsregionen. Vid det tillfället fanns det två aber som arbetade emot mig.

1. Familjen med 2 småbarn var rotad i Stockholm 2. Handelskammaren i Gbg ville ha någon som kom från regionen. De trodde inte på att en Stockholmare (fast jag är ju från landet, Bovik utanför Sandviken) kunde lyckas i rollen för Göteborgsregionen. Snacka om sandlådementalitet!  

Nåväl på hemsidan för Stockholms handelskammare reagerar jag direkt på meningen "-Stockholms näringsliv kan och förblir ännu starkare som generator". Och..."-...utvecklas som Europeiskt företags- och tillväxt centrum".

Generator....Vad jag menar med detta är att det finns en samstämmighet mellan Handelskammarens och mina värderingar. Bingo!

Fast tror du de vågar? Stockholms Handelskammare kanske är full av urstockholmare sedan fyra generationer.

Kanske dyker misstänksamhet upp mot en lufsande lantis med kraft att driva ett kärnkraftverk och uppladdad som man är, med stoff som kan driva en hel ljusshow. 

Måndag 24/10

Snart november och 11 plusgrader ute. Det är blandade känslor. Varför blir det error i hjärnan när förväntningar missas? Jag om någon, vis av all förändring, borde väl förstå att allt kan hända.

Jag vill hitta mitt flow igen. Det kan inte hjälpas att maskineriet, tankeverkstan, grusas när varje dag och varje stund handlar om att någon annan behöver mig mer än jag. Det är ingen hemlighet, så är det när man har sjuka barn.  Och det går över...någongång.

Airbrushkonsten ligger på is för tillfället. Istället är teckning inte så dumt. Vid tillfälle kanske sagan om Kalle Snok som min mamma berättade för mig när jag var liten, blir nerskriven, illustrerad och ready.

Sen kanske det bara blir mina barn får glädje av den, det beror på. Kanske kan andra mammor komma att läsa om Kalle Snok för sina barn så småningom. Om framtiden vet vi inget.....

Nåt magkör har mig i sitt grepp. Med total ignorans håller jag den stången, magbacillen. Jag är fast besluten att svälta ut den. Här dricks bara vatten tills magknipet klingat av och det även syns i spegeln att ansiktets blekhet börjat avta.

Inte ens middag på bild smakar mig nu. Och jag som egentligen är så hungrig....

Lördag 22/10

Ahh Crosstrainer - perfekt träning när man har sjuka barn hemma. Fortfarande kör jag på och både flås, lår och rumpa svarar fint på behandlingen. Snacka om inspirerad man blir när det så tydligt känns hur låren blivit stumma, starka och snygga.

Efter en fantastisk, inspirerande coaching session i torsdags kväll har min roll , mitt bidrag till världen, blivit än tydligare. Så tydlig att jag, efter ett par övningar, lyckades koka ner det hela till en enda mening.

"Jag är elexiret som får maskrosor att bryta asfalten". Smaka på den. Kanske ska jag sälja det elexiret, på burk med söt etikett. Snart i varje skafferi  ;-)

Sen har fler modifieringar dykt upp tex. "Jag är modet som ger maskrosen kraft att bryta asfalten" eller "Jag är kraften som får maskrosen att plocka fram modet att ta sig genom asfalten". " Jag är solen, regnet och värmen som får maskrosen att bryta asfalten". 

För, jag är ju inget elexir maskrosen måste ta för att bryta igenom asfalten egentligen. Både kraften och modet att göra det finns inom maskrosen själv. Jag är katalysatorn, facilitatorn. Jag är bara den som får maskrosen att våga plocka fram det, tro på sig själv, längta till ljuset ovan jord så till den milda grad att den bara måste kämpa sig igenom....

Sen, jag vill ingjuta mod i maskrosen enligt devisen - inget är omöjligt. Dvs. om nu maskrosfröet råkat hamna på ett extra svårt ställe, som tex. nära eller under asfalten så betyder inte det att det är kört för just den maskrosen....eller hur?

Onsdag 19/10

Tröttheten ligger som en blöt filt över axlarna. Ändå njuter jag av närheten, värmen och blöta pussar från sjuka barn. Jag känner mig behövd och älskad. Vad mer kan man begära? Matnojorna fortsätter och ensamtiden lyser med sin frånvaro.

Det skulle väl vara det då. En härligt gräddig pasta carbonara med vidunderligt gott rödvin till. Det vattnas i munnen så fort jag ser vispgrädde på bild. Allt närmare kommer jag den punkt när det helt enkelt bara är stopp och ingen återvändo finns. Det ligger något sentimentalt i det hela, eller är det sorg? eller nåt annat?

Vad jag talar om är konsten att sluta amma min sistfödde. Han som ställt hela mitt liv på ända som ingen annan. Det gäller att våga ta steget och gå vidare. Lita på att tilliten, närheten och kärleken består, vilket de alla gör, och ändå är det så svårt...

Den dagen den sorgen. Så länge det underbara uppväger nojorna så går det ju bra att fortsätta. Fast jag känner att det är nära nu. Nojorna tar över och jag behöver själv ta min kropp i besittning, hela kroppen.

Funderar på tillväxt, hållbar tillväxt, företagssamarbeten. Beautiful Business Award 2012 med syfte att lyfta fram inspirerande företagarkvinnor som förebilder och som driver sina företag på ett hållbart och nytänkande sätt.

En sån kvinna vill jag vara. What if? Winner of BBA 2014 - AK Hillborg

Tisdag 18/10

Surpuppan är inte sur längre men likväl kvar i puppstadiet. Ingen fjäril lär titta ut än på ett tag, som det känns nu . Allt sitter så himla hårt inne. Varför? Än har jag inte hittat min plats men väl kommit en bit närmare sånt som jag trivs med. Ställen, lägen, folk och fä som får det att liksom....klicka. 
 
Driver på i sonens skola just nu, av ren nödvändighet. Har tumme med skolledningen...inbillar jag mig.
Undrar hur jag kan använda de här positiva pådrivarna inom mig till något större, nyttigare för mig....eller...finns det något större än min sons framtida skolgång?

Hmm.....här grunnar vi vidare i höstrusket.

Måndag 17/10

Allt lugnt här i vattkoppshärden. Inget lidande utöver det vanliga och det är vi alla tacksamma för.

Efter en härligt solig helg på landet är nu björkveden, ett gigantiskt lass, hemkörd, torr och kvistfri dessutom. Det är lycka för mig!

Att klyva, stapla, lasta, elda ved av allsköns slag gör mig lycklig ända in i hjärteroten. Det kanske är ärftligt. Generationer efter generationer av skogsarbetare på både mammas och paapas sida har satt sina spår. Inte undra på att jag drömde om och lekte att jag var skogshuggare när jag var liten.

Kanske skulle jag ha blivit jägmästare? Fast det är nog inte mycket skogshuggning för dem idag. Mest kontorsarbete. Allt görs ju av maskiner. Kanske hade det passat bätte att ha drömt om ett yrke som kontorsråtta eller grävmaskinist. Nä tack, rejält kroppsarbete ska det vara.

Måste rusa, någon behöver mig...

Fredag 14/10

Tiden som gräsänka är över och vi har åter en tid av barnsjukdom att ta oss igenom. Lilltjejen har fått vattkoppor. Som vanligt håller hon tappert modet uppe. Det kommer att bli pysselmys i kvadrat de närmaste två veckorna.

Puh, vad jag översköljs av spännande, intressanta inlägg, tips, visdomsord och allsköns nyttigheter. Det finns så många duktiga, inspirerande kvinnor därute, som är precis som jag, som jag vill vara. Eller kanske inte?


I ett barnprogram på TV idag stod 30 tusenskönor och sjöng sin sång på en äng. Plötsligt kom en bäver och ville lära dem en ny, mycket bättre sång. Jaaaa, sa alla tusenskönor som givetvis var nyfikna på nåt nytt. Men, humlorna som brukade pollenera tusenskönorna varje år kände inte igen/gillade inte den nya sången och något gick fel.

Så kom en blomflicka på att det faktiskt var så att tusenskönorna måste sjunga sin vanliga sång igen så att humlorna kunde pollenera dem. Och så skedde...allt återgick till det normala igen och alla var lyckliga i alla sina dagar.

Ha, där fick tusenskönorna för nyfikenheten. Eller ska man se det såhär. Var och en av oss behöver lyssna till sin egen inre sång och följa den. Kanske ska man inte låta sig påverkas så mycket av vad och hur andra sjunger. Det är ju deras sång, inte min.

Nåväl, jag sjunger som jag vill - en slemmig torsk i en brödrost - jag sjunger som jag vill och tar inte livet på blodigaste allvar. Rätt eller fel kan man undra....

Onsdag 12/10

Jag önskar mig en nära vän. Så nära att det helst ska vara som en syster, en lillasyster. Hon känner mig utan och innan och älskar mina barn nästan lika mycket som jag gör. Hon förstår mig, t.o.m sånt som min man, förståeligt nog, ibland har svårt att förstå.

Hon och jag skulle kunna prata om allt och ställa upp för varandra i vått och torrt. Vi skulle alltid vara sanna mot varann, aldrig förställa oss eller försöka vara nåt vi inte är. Framförallt, vi skulle alltid finnas där för varann.

Hon skulle passa mina barn med glädje, oförställd sådan, och de skulle fullkomligt älska henne. Ja, önska kan man alltid.

Egentligen är min önskan kanske vidare än så. Jag önskar att vi alla, alltid, utan undantag, skulle våga vara fullkomligt sanna mot både oss själva och varandra.

Parallellt med Mediababe läser jag nu en bok om retorik. Eller snarare, hur gör man för att få andra att lyssna och beröras av det jag säger, andas, utstrålar och gör? Varje sida bjuder på flera aha-upplevelser. Exempel kommer från politiken, företagsledningar och vardagliga relationer.

Något får blodet att strömma lite fortare genom ådrorna när jag öppnar boken och börjar läsa. Nyttigt för blodcirkulationen, jag som alltid har så kalla fötter...

Kanske är det kommunikation från hjärtat, sann övertygelse och ödmjukt lyssnande som får kinderna att hetta. Ja, jag tror nästan det.

Förvånad inser jag att det inte är den vassa partiledardebatten med slipade påhopp och dräpande kommentarer som får mig att vibrera utan....det där sättet att tala, påvisa, skriva som får andra engagerade, intresserade och berörda ända in i hjärteroten, på gott och ont.

Resonans i mig blir till resonans inom dig om jag har förmågan att förmedla det på rätt sätt. Övningen fortsätter och förundran växer...

Tisdag 11/10

Det är med mygg som med surpuppor. De måste få finnas de också. Ibland blir man själv trött och behöver gnälla lite, ibland ruttnar man på andra som gnäller och tycker själv att de bör "drop it and move forward".  

Fast det går att vända sig inåt och med öppna ögon se vilket underbart, fantastiskt liv jag lever. Tack till den som tackas bör för att jag får vara med.

Det är underbart att insupa inspiration från när och fjärran. Lövens skiftningar, den spröda höstluften, barnens strålande stjärnögon, text och bild som lyfter fram skönhet, kreativitet, kraft och hälsa på olika sätt.

På sista tiden har jag upptäckt att jag inspireras av allt mer här i livet. Jag som förut inte ens kunde svara på frågan "Vad gör dig glad?". Det blir en positiv spiral och det är underbart att kroka på och hänga med i svängarna.

Likaså är det underbart när skolledningen ringer och vill avsätta tid för möte och dialog med oss föräldrar. Hoppet för mänskligheten är ännu ej förbi...

Släpp surpupporna loss vetja och vänd sen blicken inåt, lyssna och se bara vad det lyser av livsglädje, kreativitet och mod där inne i dig. See the light...

Måndag 10/10

Jaha, så har man landat på platån igen. Suck! Det är som med all utveckling. Emellanåt stannar allt av och blir helt stilla. Jag är mitt i stormens öga. Det gäller att bara vara. Ingenting händer på ett tag och det kan kännas enerverande. Särskilt när man är, eller snarare upplever sig vara, under tidspress...

Jag försöker att inte tänka på det men tiden går fort. Jag vill förändra min vardag så att när det väl är dags att få avlösning här hemma, ska jag kunna gå in i något annat, minst lika givande, utvecklande och stort. Rejält stort och bestående.

Det SKA gå! I det samhälle vi lever i MÅSTE det gå att kombinera rollen som trefaldig småbarnsmamma med ett upplyftande, kreativt och framåtskridande yrkesliv där just jag gör en skillnad. Jag tänker bevisa att det fungerar. Även utan nanny, städhjälp och Linas matkasse.

Neej, det är inget självändamål att man måste välja bort den service som finns att tillgå, MEN, jag har inte satt mina barn till världen för att andra ska passa dem.

Jag kan laga mat och jag inte tummen mitt i handen. Dessutom är jag en fena på att planera, strukturera och tidsoptimera. Så, jag säger bara, ge mig ETT skäl till att jag INTE skulle klara karriären och familjelogistiken på ett bräde. Så att alla mår bra, ser varann och bidrar till en harmonisk hemmamiljö dessutom.

Låter det som en utopi? Just watch me...you ain´t seen nothing yet!

Torsdag 6/10

Varför är jag förvånad? Det är snarare regel än undantag att allt kör ihop sig emellanåt. Men, ändå överraskas jag av hur tiden flyr och tröttheten sätter in. Visst får man räkna med lätt undantagstillstånd när lisskillen fortfarande inte är helt pigg i magen samtidigt som det krävs massor av engagemang i skolan. Inget extra onödigt utan bara helt nödvändigt.

Det är inte mycket man kan lita på att skolan sköter. Det allra viktigaste är att fostra, stötta och uppmuntra barnen att bli goda världsmedborgare. Att de tror på och lyssnar på sig själva så att de bygger upp en inre styrka, att lita på när man ställs inför val och svårigheter. Och vems uppgift är det? Inte skolans utan föräldrarnas. Och det gör vi ju alla med glädje och stolthet.

Det forsätter att ske förändring och framsteg i rätt riktning här hemma. Delvis förnyat, med begagnat, möblemang och en del nya fräscha gröna växter har tagit plats i fönstren. De känns som att de symboliserar ett friskare, sundare, stabilare och mer grundat jag.

Konstigt nog är det inga som helst problem att vattna dessa växter lagom. Jag har medvetet valt dem, inhandlat dem genom en aktiv handling. Dessa kommer jag inte att försumma....jag bara vet det.

Vad vill jag göra? Just nu känner jag mig lockad av områden som employer branding, omvärldsbevakning, kommunikation. Även coaching inom mitt område, rekrytering gentemot arbetsgivare som arbetstagare känns inte längre tokfel. Fast inte tokrätt heller....

Lite gratis konsulting har det blivit då min granne ska söka nytt jobb och hon bad mig titta på CV och brev. Så nu har jag stöttat henne i att göra CVt och brevet så attraktivt som möjligt. Det är ett jobb hon väldigt gärna vill ha, och jag bara VET att hennes iver kommer att göra brevet självlysande. Är det inte sådana medarbetare man vill ha så säg? 

Du ser, hjälpa andra går bra men hitta det jag själv verkligen vill göra, det är inte lika lätt. Tusen och åter tusen idéer snurrar i huvudet. Det är svårt att landa...

Så snart som möjligt måste jag landa hos Suz.  Innan dagen är slut ska jag ha plockat fram tre alternativa tider inom de närmaste 3 veckorna. Yess....

Tisdag 4/10

Svetten lackar men jag är klar!!

Mitt första 20 minuters pass på den nyfyndade Crosstrainern Energetics 7,1 blev tuffare än beräknat. Men, ack, ett så effektivt utnyttjande av tiden när lisskillen sover! Ja, den uppfyllde alla förväntningar!

Med en motivationsarsenal fylld till bredden är det inte svårt att börja svettas, redan efter några minuter. Det gäller bara att hålla motivationen uppe. Det kommer att gå great!

Kanske har jag fått noja men jag tror helt och fullt på detta skonsamma träningsredskap nu när högra knät strejkat på löprundan. Dammet får samla sig någon annanstans, det rör inte min Crosstrainer!  

Nu kan varken hällregn, snöstorm, drivis eller påstådd tidsbrist hindra mig ifrån en skön 20minutare om dagen, minst.Utsvulten och med torr strupe är det nu dags för lunch.

More to come...

Måndag 3/10

Det står återigen klart att utmaningen, att följa sitt hjärta, är mångbottnad och multidimensionell. Tiden för koncentration, eftertanke och action är slimmad till max. Det finns en viss risk i att jag upprepar mig själv men den risken får jag ta. Jag tror att jag t.om sagt det förut också.

Vad tycker jag är kul? Inredning, träning, yoga, employer branding, skriva, föreläsa, stå framför folk och kommunicera ett budskap. Att få åstadkomma något beständigt, stort, som berör många, som kanske är lite okonventionellt. Det har alltid funnits något lockande i att bryta ny mark, testa något nytt, prova något som ingen annan gjort eller testa en idé som kanske kan göra något till det bättre.

Vad gillar jag? Allt som är vackert att se, lysssna och känna på. Blommor, vackra färger, tyger, tavlor, musik som får en att spritta. Allt detta inspirerar mig, liksom familjen gör. Det ger mig inspiration och formar min attityd så att den stämmer överens med den jag vill vara och det jag vill utstråla.

Jag =  en erfaren kvinna, mjuk, omsorgsfull och ansvarstagande men samtidigt bestämd, trygg och en god ledare. En som kan föra och uppskattar det goda samtalet med såväl 6-åring som 41- åring. Jag ser mig själv iklädd en klassisk stil, alltid med en liten överraskning i ärmen.

En som bjuder på det där lilla extra. Kanske ett hjärtligt värmande skratt just när allt känns som mest grått och trist.

Jag vill utstråla en orädd, inbjudande och stark attityd. Jag beträder scenen, träder in i mitt dagsverke utan förutfattade meningar eller frysta åsikter. Jag blir sedd och förstådd av omgivningen.

Det är dags igen. Dagens fjärde bajsblöja ska bytas. I torsdags bytte jag tolv mellan 07 och 22. Värre än så blir det inte, det är jag rätt övertygad om. Jag pysslar om, kramar, tröstar, pussar. Värst är det för lisskillen som inte mår riktigt bra.

Det är bara att inse faktum. Koncentrera dig på det viktigaste.  Allt annat får vänta. Vad är viktigast för mig just nu? Jo, att pyssla om lisskillen så att han känner sig lite bättre...

Got2Go....

Torsdag 29/9

Igår var det mycket. Sonen hade studiedag från skolan och vi skulle ha det mysigt, bara han, jag och lisskillen. Men, allt vi hittade på höll i två minuter, sen var det tråkigt.

Då lisskillen började krypa ordentligt i lördags fick vi nu verkligen, på nära håll, se vad han kan.  Det är inte så lätt att spela spel när någon sätter sig på spelplanen och hela tiden frenetiskt ska tugga på spelkorten.

Dagen slutade iallafall lyckligt efter att vi bakat chokladbollar och sett på spännande film.

Lilltjejen som var hemma hos kompisar och sen skulle på kör kunde inte åka dit förrän senare. Centrum avspärrat av piképolis och brandbilar. Bombhot. Senare fick jag veta att det var en kasse dynamit med tändhatt som polisen desarmerat. Huga.

Antar att det bara är att vänja sig. Världen ser inte ut som den gjorde för tjugo år sedan. Med det goda i utvecklingen får man också stå ut med det onda, eller?

Läser min Mediababe men har inte haft så mycket tid som jag önskat den senaste veckan. Min äkta hälft har mycket på jobbet vilket smittar av sig på oss alla. Men, det är inget nytt. Det nya är nog att det är han , och inte jag, som jobbar mer än vanligt.

Snuvan biter sig fast och magen är i olag. Men det är bara början. Vid det här laget borde jag vara van vid kräksjukor, rinnande näsor och febertoppar. Iallafall har jag lärt mig att hålla modet uppe och skämta om "Bacilusskan". För det mesta....

Ikväll blir det tankeverkstad på hög nivå i fåtöljen när barnen somnat. Håll tummen att det dyker upp något insiktsfullt att lägga till på actionlistan.

Här vilar inga latmaskar, surpuppor eller ledsamheter. :-)

Tisdag 27/9

Som ett tomtebloss i mörkret sitter jag här och sprakar. Eller kanske är jag mer som en fyr som lyser i natten men näe, inte så oflexibel väl.

Jag snickrar vidare på Jag AB. Det behövs mer för att tydligt förstå vem jag är, vad jag vill och vad jag kan. Innan jag besvarat dessa frågor klockrent kommer jag inte vidare. Något lär jag mig varje dag.

Vem kunde ana att min tid som mammaledig skulle bli så omvälvande. Lisskillen känner mitt innersta och är redan så skicklig på att kommunicera vad han vill. Inte ett ljud, en rörelse, en blick utan en djup underliggande mening som andas både uppmaning och förståelse.

Det gungar hos oss. Mycket händer för alla på jobbet, i förskolan, på skolan och hemma. Fast övertygad är jag. Att förändring, även om den känns läskig och jobbig, alltid leder till något ännu bättre, förr eller senare.

Ombytta roller. Nu är det jag som är den tunga kättingen som håller fast de gungande båtarna i hamnen. Alla kan vara säkra på att hur hårt det än blåser så klarar vi av det, tillsammans.

Jag fortsätter att utforska och sätta fingret på vad just jag har att erbjuda. Mitt ljus i mörkret ska bli starkare så de jag vill ska se mig upptäcker mig och inser hur väl de behöver mig. Företagen eller potentiella samarbetspartners kanske kan komma att tänka typ "-Var har du varit i hela vårt liv?"

Från och med nu är ett av mina mål att inte själv behöva leta efter uppdrag utan att istället bli uppringd och överöst med erbjudanden.

Allt från att skriva krönikor, intervjua folk som gjort nåt bra/udda och sedan skriva om det, föreläsa om ämnen inom det jag kan, starta upp och leda projekt inom alla möjliga ämnen. Guida i rekryteringsgalaxen? Eller kanhända finns alla dessa möjligheter redan inom min nuvarande yrkesroll?

Som du ser - jag räds inte att dra ut på frilansstråt. Ge mig ett uppdrag, gärna stort, ansvarsfullt och lite svårt. Våga lita på mig och släpp lös mig inom ett ämne som jag kanske bara snuddat vid tidigare. Jag gör grundlig research snabbt och effektivt för att sedan släppa lös mitt inneboende kärnkraftverk. 

Du kommer inte att bli besviken.

Måndag 26/9

Solen skiner och hösten börjar kännas på allvar. Länge har jag funderat på vad det är som stör mig i vardagsrummet. I helgen kom jag på det. Vi har döda hörn här hemma. Det första och svåraste är att identifiera dem. Nu har jag lyckats med det och raskt eliminerat ett. Vilken skillnad!

Dessa döda hörn har funnits där som osynliga svarta hål. De har slukat all energi inom en gigantisk radie. Och det har jag kännt, länge, men inte vetat vad det var. Det hörn som fått liv igen har blivit en läshörna.

Jag som alltid hett önskat mig ett bibliotek, ett helt rum endast avsett för detta ändamål. Men, i vårt hus, där allas behov ska tillfredsställas har inte det rummet funnits. Vi har ett rum för lite helt enkelt. Med detta faktum i åtanke har jag också begränsat mig och lagt min önskan i malpåse.

Tills nu...nu när jag inser att känslan av att vara i ett bibliotek även kan infinna sig i ett mysigt inrett, väl genomtänkt....hörn, vid sidan av murspisen. Snacka om att tänka "out of the box".

Något händer med mig. Det är som om nya synapser bildas i hjärnan, utveckling, fast inte nödvändigtvis linjär sådan. Plötsligt ser jag nya möjligheter, andra vägar öppnar sig, jag vänder på steken och slutar köra i samma hjulspår varenda gång. Alla sinnen öppnar sig för nya kombinationer här i livet.

Snacka om aha-upplevelse! Jag har fixat nåt jag önskat så länge och inte trott varit möjligt. Tänk att nåt så stort inte behöver större ansträngning...när insikten landat och tiden är inne.

Fredag 23/9

Min kvällslektyr har anlänt. Gissa vad? Boken Mediababe av Jacqueline Kothbauer. Yess!! Sänglampan är bytt och strålar nu starkt och fräscht. Du anar inte hur länge sen det var som den lampan gick sönder...Snacka om nedprioriterad åtgärd!

Själva bytet var en handling av ren omtanke från min man igår efter vår efterlängtade räd på IKEA. När jag lyckligt visade boken idag utbrast min man att jag har tonårsnoja och vill bli jämförd med Östermalmsblondinerna.

Fel fel fel!!! fräste jag och i nästa sekund brister jag ut i värsta säljsnacket. Förvånad inser jag då att jag faktiskt redan greppat en hel del som står i boken efter veckans telefonseminarium. Unbelievable! Bara ett till exempel på hur jag suger åt mig av allt som händer...som en svamp.

Nackspärren vill inte släppa. Det blir ett varmt bad och ett glas gott vin till stearinljusens sken, uppassad av min kära livskamrat. Det är kärlek det.

Torsdag 22/9

Det är kväll och dagen har varit lång. Till det måste jag lägga att jag även låg sömnlös inatt kl.02-05, och att lilltjejen hade en hemsk mardröm. Det tog lång tid att trösta och sedan låg jag och lyssnade på resten av familjens söta snusningar. Klarvaken. Spänd som en fiolsträng med iskalla fötter. Lovely...not.

Något tärde på mig och sen låg jag bara och hetsade upp mig, omedvetet, mer och mer. Inte kunde jag gå upp och göra något annat heller eftersom lissen, gosebebisen, alltid sover med sina ben på min mage. Ett kärt besvär som jag inte vill vara utan. Inte ens en sån frostnatt som denna.

Styrelsearbetet gnagde mig och promenerade på mina nerver. Låg och formulerade ett mail i huvudet i natt. Så snart det var skickat, sådär i 10 rycket i morse, ja, då kändes allt bättre. Och ja, mailets innehåll var lite annorlunda formulerat än om jag gått upp, skrivit och skickat det kl.04 på morgonen.

Allt handlar om att känna sig viktig. Att alla känner sig viktiga! Och att ha en möjlighet att påverka, agera och inspirera. Att vara delaktig i en tandlös styrelse är inte något bättre än att vara det i en tandlös organisation. Rak, tydlig och orädd kommunikation - från hjärtat, kryddad med en nypa av det man känner är sin innersta mening med handlingen, ja, det är också MOD.

Hurra för mig!

Onsdag 21/9

Det kokar i mig av debattlust! Efter att ha hört Ms Kothbauer igår dök många frågor och rena "facts" upp. Jag vet att det pågått och säkert fortfarande pågår stor debatt om FBs för och nackdelar för folket. "Storebror ser dig"- syndromet har fått vatten på sin kvarn liksom åsikten att de som är mest aktiva på FB är virrpannorna som inte levererar. Kanske han i skrubben är bättre på att få saker gjorda i realiteten?

Det gäller att bestämma sig. Dagens sociala medier ställer högre krav på var och en av oss som individ. Det blir viktigare och viktigare att kunna stå för vad man tycker. Den som ger sig in i leken får leken tåla...

"Storebror ser dig" - syndromet är inget problem för den som väljer noga vad man gillar och bara skriver inlägg om sådant man tror på och kan stå för helt och fullt. Men, det är nog det som är problemet för många.

Att stå upp för det man tycker är inget vi svenskar är särskilt kända för. Vi köar snällt, vi ifrågasätter inget, vi litar på att staten tar hand om oss...eller?

Näe, det är dags att var och en börjar ta sitt ansvar. För sitt eget liv och för det man tror på. Så gör jag.

Kanske har vi historiskt sett varit  lite omhuldade då vi, tack och lov, inte haft krig på flera hundra år. Vi är inte vana vid att behöva kämpa för våra åsikter eller för det vi önskar åt oss själva och våra barn. I andra länder, där folket behövt kämpa mer för sina rättigheter, där är man mer van vid att stå upp för det man tror på. Och i de allra hårdast drabbade länderna, ja, där dör folk för sina åsikters skull. Men, många vägrar hålla tyst för det. Snacka om MOD.

Jo, i novembermörkret har jag signat mig för att lyssna på ett seminarium om just..MOD. Jag tror vi är många som skulle behöva mer av den varan. Inte för att det nödvändigtvis hänger på liv eller död. Men, lite vardagsmod skulle inte skada.

Våga uttrycka det man tycker och tänker på ett sätt som varken sårar eller stör någon annan. Istället kanske det berikar både mig själv och andra. Vad tror du?

Snart..snart är det dags att realisera "Project Airbrush". Min man har lovat att jag får använda hans meckarbänk i garaget om jag vill. För min inre syn ser jag mig själv, i full målarmundering, dvs. iförd en vit bommullsoverall framför duken, med airbrushsprutan i högsta hugg.

Sen vad det blir har jag ingen aning om just nu. Jag tänker bara börja, lyssna inåt och se vad som händer. Kanske blir det fler händer, maskrosor eller annat som förmedlar en överlevnadskänsla...

Tisdag 20/9

Inspirationen flödade genom luren när jag lyssnade på intervjun med Ms Kothbauer idag. Det är bara så spännande med utvecklingen av våra sociala medier.

Jag som gammal rekryteringsräv inser att "social kompetens" idag har en helt annan innebörd än för fem år sedan. Givetvis är det attraktivt för en arbetsgivare att ha medarbetare som är socialt kompetenta. Det har det alltid varit. Men idag har begreppet vidgat sig.

Den huvudsakliga innebörden handlar egentligen om nätverkande, engagemang, förmåga att se möjligheter och generera/förverkliga nya ideer. Engagera människor, bygga relationer/communities, sprida budskap och hitta rätt målgrupp för att uppnå önskat resultat. Det där låter som jag. Här får jag bra vibbar.

Som "socialt kompetent" har du mer driv och entreprenörsanda än att du "bara" är duktig på teamwork och inte trivs i en skrubb. Fast i en skrubb kan man ju sitta och ändå vara väldigt socialt kompetent på FB, eller? Fast inget utesluter förståss möten face-to-face.

Vad var det nu hon sa...Att hjälpa företag att bygga relationer med sina kunder...och deras kunder..s kunder..Alltså det blir ringar på vattnet - det man gör. Det är att ha en "impact" det.  

Hur som helst spirar något i mig nu. Kanske är det inspiration och lyckan av att faktiskt ha hittat en liten, tiny, tråd att börja nysta i. Dimman kanske är på väg att lätta och riktningen börjar klarna...

Bevisen radar upp sig framför mina ögon. Bevisen för att den nya tiden vi lever i, - förändringstiden - som Sanna Ehdin kallar den, handlar mer om vad jag kan göra för världen än hur mycket pengar jag kan tjäna på dig. Fast det ena behöver ju inte utesluta det andra. Money makes the world go round...

Vi går in i en ny era där fasta anställningar kanske blir sällsynta. Istället arbetar vi alla via "communities" på nätet och vips har vi löst problemet med Storstockholms infartstrafik. I en framtida utopi kan vi sen alla arbeta på de tider som passar oss bäst.

Trafikpropparna försvinner, utsläpp och stress minskar. För att inte tala om alla möten med utländska deltagare som redan nu ersatts med conf calls. Dessa går istället via "communities" på FB. What a dream! Å andra sidan behöver man lära sig att tolka och bli tolkad samt bemöta kritik på ett konstruktivt sätt , vilket kan vara nog så utmanande.

Eller så har jag fel. För jag är inte så haj på detta med FB och sociala medier. Inte än. Faktiskt är jag rätt ny i dessa sammanhang, eller...kanske inte. När FB loggen uppdateras av någon vän varje sekund...ja, i dessa mått mätt borde jag snart likna " the grand old lady" då jag signade mig för FB nu i maj.

Or, what do you think? Snart har även jag slagit in på den upptrampade stigen, påväg att bli en Mediababe! Eller som lilltjejen sjunger framför spegeln, "-Aj ge da populör, aj gedda populör..".

Måndag 19/9

Blondinbella går samman med TV4 och Malous Efter 10. Fantastiskt! Grattis! Men hur gör människan? Ser fram emot mitt infall att lyssna på J. Kothbauers telefonseminarium i morgon. "Bli en mediababe" lyder titeln.

Scary... Inte för att jag är säker på om det är något för mig. Jag bara kliver på alla okända stigar som dyker upp just nu för att stretcha mig själv till att våga se och göra något annat. Något jag inte annars gör. Vad det sedan leder till, det får tiden utvisa.

Ibland får jag en stark känsla. Den säger mig att jag är ämnad för att stå på barrikaderna, skapa och dela visioner, leda en folkrörelse...eller ja, iallafall en mängd människor. Inte bara one-to-one.

Just nu vill jag bara ge mig ut och söka efter den där platsen, det där företaget, där alla de där människorna finns. Både de som tror på mig, släpper in mig och låter mig blomstra OCH de som förstår mig, delar mina värderingar och vill följa mig.

Herrejestenes vad detta lät religiöst! Det låter nästan som att AK som "natural born leader" susar in i ledningsgruppen som någon slags Messias, själavårdare, profitförsörjare och företags"savior". Well, det kanske är så på sätt och vis.

Nog för att jag definitivt har mycket att ge, var jag än hamnar, och visst de finns de som har sådana jobb. Interimschefer som antar det ena efter det andra "Mission Impossible". De stannar ett par månader, fixar till de problem företaget vill ha hjälp med och drar sedan vidare.

Fast det är inte den sortens uppdrag jag menar för min räkning. Jag vill se resultat på längre sikt. Nog för att jag är otålig nog att vilja få ordning på saker NU , men , inte till vilket pris som helst. Inte till priset av att inte få se den långsiktiga nyttan.

Speakers corner, London, sommaren 1986. Folksamling runt en man uppflugen på en banankartong. Alla står där länge och lyssnar uppmärksamt på vad han har att säga.

Mannen håller ett brandtal om varför det borde vara förbjudet för kvinnor att bära långbyxor. (Que??) Själv passerar jag folkmassan och tänker snabbt "-Vilken pervers idiot ! Jag skulle inte ens ägna en sekund åt att lyssna på sån smörja."

Men, så bara måste jag stanna till. Mannens ögon lyser av iver och jag noterar två sidor av myntet. Antingen kan jag välja att tycka att han är bindgalen och borde låsas in. Vi kvinnor har lika mycket fritt val att bära de kläder vi vill som män.

Eller, så kan jag välja att småle åt alltihop och se på saken från hans perspektiv. Han tycker att alla kvinnor är vackra och kanske önskar han att alla kvinnor kände sig precis så vackra, varje dag. Varesig de bär långbyxor eller inte.

Det är inte hur vi har det utan hur vi tar det som avgör hur den här dagen blir. Vad var det som fick honom att fullständigt trollbinda sina lyssnare? Jo, han talade direkt ur hjärtat och menade vartenda ord.

Tänk om vi skulle tala från hjärtat varje dag. Vi skulle trollbinda varenda en som råkade gå förbi...

Fredag 16/9

Vaknar med en härligt lugn, harmonisk känsla i kroppen. Trots att det känns som att utvecklingen stagnerat något under en tid. Inte så mycket "flow and glow" med andra ord. Och ändå händer något. Det är när saker händer av sig själva, helt utan ansträngning, som jag blir verkligt imponerad.

Är det jag som får det att hända eller är helt enkelt rätt tid inne för att pusselbitarna ska falla på plats? Jag väljer att tro på en kombination av båda.

Livet känns lätt, levande, luftigt och nära. Rinnande näsor och bleka uppsyner till trots. Efter min utflykt på coachseminarium igår kväll får jag ytterliggare en insikt. Vad långt jag har kommit! 

En övning gick ut på att så öppenhjärtligt som möjligt berätta för varann, två och två, vad som är viktigt i livet just nu. Därefter skulle vi ge feedback tillbaka, dvs. direkt ur hjärtat, på stående fot, berätta vad vi fått veta om den andra. Vad jag fick höra stämde bra.

Min counterpart kunde se den överfulla, enorma energicistern jag går och bär på. Hon såg mig gå längs en väg, först långsamt sedan joggandes, springandes, rusandes med utsträckta armar och ett leende ansikte skinande av lycka.

Hon såg också att familjen är min trygghet och min borg. Men, att jag gärna skulle vilja krydda livet ibland. Just nu är kryddan besk men när jag väl hittar min inspiration i yrkeslivet och genererar de resultat jag vill ha, då skulle den kunna vara Hot Chili Pepper.

Nu är jag otålig. Vart leder vägen? Vem eller vilka möter jag på vägen? Är den rak eller krokig? Grusväg eller motorväg? Jag önskar att jag redan hade alla svaren...fast, det är ju vägen inte målet som är mödan värd, eller hur är det egentligen?

Det var lätt att våga vara öppen i seminarierummet. Dessutom fick jag höra att jag bidrog till att förtydliga essensen av vad coaching kan göra med en människa.

Det var inget jag planerat. Att aktivt bidra alltså. Men det kanske kommer naturligt när man börjat ta steg framåt. Särskilt om man har Suz som coach. Då kommer man inte undan..

There is nowhere to hide...

Ferrarin har sina 800 hästar under huven. Jag har intagit förarsätet med foten på gaspedalen. Händerna greppar nice om ratten. Jag är i "pole position".

Nu är det bara riktningen som saknas. När väl den är på plats säger jag bara - Schumacher släng dig i väggen!

Torsdag 15/9

Idag är det bättre, inga supersug som inte går att stå emot. Allt har gått bra, lite gnälligt i morse men inga eksem än så länge. Puh..kanske, kanske håller hans matallergi på att växa bort, redan.

Någon äter upp mina minuter. Det känns ibland som om någon knaprar på mitt liv och det har jag inte råd med. Mitt liv är alltför värdefullt.

Det är inte någon trevlig känsla och det känns tungt att inte kunna göra så mycket åt det. Min gamla mamma lever ett helt annat liv än jag. Hon ska snart ringa. Ringa för att få höra min röst. Ringa just under den korta stunden på morgonen som är bara MIN.

Visst har jag sagt det, att vi kan höras under eftermiddagen i stället. Men, då har hon så mycket för sig eller så har jag barn i bakgrunden som pratar i mun på varann. "-Vi kan väl höras när du har det lite lugnare" kan hon säga i luren.

Men, wakie, wakie...det blir aldrig lugnare än såhär i en småbarnsfamilj! Det här är det liv jag lever...och jag älskar det! Är det mitt problem att hon är pratsjuk? Är det jag som ska bota henne från tystnaden? Är jag till för att underhålla?

Vi lever olika liv, så enkelt är det. Hon en aktiv, vital 82-årings. Jag, en 41-årig ständigt jäktad småbarnsmammas. Det handlar om respekt. Åt båda håll. Ibland är det svårt att hitta en jämvikt.

Jag är glad när det går några dagar utan att hon ringer. Då vet jag att hon har fullt upp att göra med alla sina projekt. Mer orolig blir jag de dagar hon ringer mig fyra gånger eller mer.

Samtalsämnen då kan vara hemtjänsten som inte kommit i tid med tvätten, eller alla kostsamma förbättringsprojekt hon bestämt sig för att göra på ställen där hon aldrig är. Att överskrida sin budget är aldrig något problem eftersom ändamålet är så viktigt. För vem ? undrar jag.

Jag önskar alltsom oftast att dagarna fick gå så att jag fick lust att ringa först. Det händer ju aldrig. Är det så att det någon gång har hänt, ja, då har det inte gått mer än ett par minuter av samtalet innan jag återigen önskade att jag inte ringt.

Det går inte att lära gamla hundar att sitta. Näe, istället måste jag hitta ett nytt sätt att förhålla mig till vår relation. Ibland går det utmärkt och jag känner att jag har kontroll och kan styra vårt samtal i rätt riktning så att det passar mig. Andra gånger vill jag bara lägga på. 

Kanske är det så att en lätt, naturlig åldersdemens får en att säga saker rakt ut som man aldrig skulle ha gjort om man varit tio år yngre. Ibland är det något bra. Nästan så att man själv skulle önska att man var lite dement ibland. Jo, för alla människor runt omkring förväntas ju ha en så stor förståelse för den "stackars" gamlingen.

Vad praktiskt det vore...att kunna säga precis vad man tycker och tänker, rakt ut, från hjärtat. Kanske går det an ändå, även utan åldersdemens. Fast det är ju lite läskigt att inte ha något att skylla på.

Vad är det värsta som kan hända? Så länge man inte säger elaka saker utan bara öppnar sitt hjärta lite till.

Våga vara och ta plats!  

Onsdag 14/9

Idag föll jag till föga för mina gruvliga cravings. Sedan lisskillen var 5 veckor har jag inte fått äta mjölkprotein eftersom han var full i kliande eksem. Jaha, det var bara att konstatera. Det blev ingen semla i år. Snyft.

Vad detta innebär är att allt jag äter måste noga kontrolleras så att det inte innehåller mjölk, smör, ost, vassle, skummjölkspulver eller andra avartsbenämningar på mjölkprotein. Jag fick en hel lista från doktorn.

Så, alltsedan februari har jag kämpat med min längtan efter allsköns gräddsåser, dessertostar och gräddbakelser. Inte trodde jag att det t.o.m. finns mjölkprotein i salami och ALLT som är värt att benämnas som "kaffebröd". Det känns som att det snart inte finns någonting GOTT som jag de facto kan äta.

Lite lätt tärd i kroppen är man, till följd av den växande storkonsumenten av modersmjölk här hemma. Kanske är det därför jag går omkring konstant hungrig. Jag pratar om mat ofta. 

Varje gång jag ser något gott på ICA som jag vill äta, gissa vad jag gör? Jag blundar, öppnar sedan ögonen för att, långsamt, läsa innehållsdeklarationen...För varje ingrediens som INTE är mjölkprotein ökar hoppet och leendet sprider sig närmare öronen. Men, så...ja, så kommer det. Oftast näst sist...den förhatliga ingrediensen. SUCK!

Det borde vara förbjudet att bli matallergisk genom bröstmjölken. Samtidigt har jag märkt hur bra det ändå har gått att bryta en ohejdad vana och byta ut morgonfilen mot Soygurt. "-Jamen, det finns ju så många bra ersättningar för mjölk nu för tiden, som Havremjölk!" Gissa hur många gånger jag hört den repliken.

Havremjölk smakar som en spilta luktar. Den går inte att dricka.

En inbiten kaffe latte morsa som jag har t.o.m. lagt av med mjölken i kaffet för att numera dricka det svart. Tro inte att jag provat. Havremjölk, soyamjölk, rismjölk....det GÅR bara inte.

Hittills har jag, varje gång mina cravings slagit till bara behövt kasta ett öga på Lisskillens numera mjuka, lena babyhy. När jag smeker min hand mot hans kind vet jag att han och inte mina cravings har vunnit. Trots dubbeldos av kalktabletter är suget ändå värre än någonsin, just nu.

Innan sommaren råkade jag av misstag äta pasta med pesto. Men det är väl ingen mjölk i pesto tänkte jag. Dessutom var det en burk vi hade haft hemma en tid, troligtvis ända sedan innan allergisymptomen uppkom hos Lisskillen. Efter några timmar blossar eksem upp i armvecken och i ansiktet.

Jag fattar ingenting. Det tog mig en bra stund innan jag ens läste på pestoburken. Så säker var jag på att jag inte ätit något fel. Men, i pesto är det massor med parmesanost....

Så, det var bara att smörja, nattvaka och trösta tills kliet var borta. Det tog ca. en vecka. Nu får vi se hur detta går. Jag har läst på nätet om att glass skulle vara lättare att tåla än grädde...när själv allergin såsmåningom börjar växa bort dvs.

Idag har jag medvetet beställt och ätit upp 2 glass med kolasås på MC Donalds! Hujedamej, och fy vilken morsa jag är!  Men, det var ett nödläge, jag svär. OOhh, så gott det var. A dream come true....

Så, nu är det bara att vänta och se när eventuella symptom dyker upp. Jag inbillar mig och hoppas att han ska ha blivit så pass stor att han inte känner av det längre via bröstmjölken.

Dessutom måste jag minska ner på amningen. Med tre tänder i överkäken och två i nederkäken är det lätt att känna sig som i hajens käftar. Och ändå är det så mysigt...och så skavigt...iii.

Tisdag 13/9

I helgen har vi haft avlusningshelg på uppmaning från skolan. Inte en lus hittades...inte en gnet (ägg) heller. Varför tycker jag ändå att det kryper i hårbotten...snacka om inbillningssjuka...eller? Huu....

Det känns som att jag förbereder mig för något. Inte vet jag vad det är, men att något pågår inom mig, det är helt säkert. De senaste nätterna har jag drömt den ena mardrömmen efter den andra. Det handlar om allt från att rädda lisskillen från att falla ner i avgrunden till kamp mot ormar och trafikdårar.

Men, all typ av förändring ruskar om en och pushar en vidare. Jag ser på drömmarna med tillförsikt. Med en oviss framtid finns bara möjligheter. Jag väljer att se det så. I november ska jag gå och lyssna på ett föredrag med "mod" på agendan. Intressant!

Jag som varit rädd för allting! Det är jag inte längre, men jag glömmer aldrig hur det kändes. Det känns toppen att ha släppt den bördan. Att slippa leva med en laddad revolver mot tinningen. Det var ju bara jag som pressade mig så hårt, ingen annan, och till vilken nytta?  

Så enkelt det var att bara släppa den, när jag väl förstod att det var jag själv som var "the bad guy". Nu lever jag helt utan press på det sättet. Och se bara vad bra det går. Jag överlever alldeles utmärkt. AK är utsläppt på grönbete.

Tänk att få möjlighet att inspirera andra till stordåd! Få dem att lyssna på sig själva, göra sig viktiga och sätta sig bakom ratten i sitt eget liv. Det spelar ingen roll om det är en Fiat, Ferrari eller Volvo kombi.

Tänk å andra sidan att få möjlighet att hålla i taktpinnen till ett bygge. Vara projektledaren till ett stort betydelsefullt projekt. Ett bygge/projekt av storslagna mått och till stor nytta för många. Fritt från prestige, fullt av passion!

Det behöver inte handla om viadukter, järnvägar eller motorvägar....det kan vara det ...men behöver inte vara det.

Kanske är jag ämnat för att leda byggen/projekt inombords. Att vara katalysatorn som får andra att bygga de inre tempel man så länge drömt om i sitt liv.

Ja, jag vet att jag upprepar mig. Fast min mamma sa en gång för länge sen att "Repetition är inlärningens moder". Men så har hon varit speciallärare i småskolan hela livet också. Fast kanske är det så att devisen gäller även för vuxna "lyckade" karriärister som tappat sig själv någonstans på vägen...

Jag har plockat upp och samlat ihop det jag vill spara av mig själv. Slängt de attityder och värderingar jag präglats till under livets gång. Det som jag inte vill ha lämnar istället utrymme för nya, mer sanna, delar av mig själv att ta plats.

Snacka om helrenovering! Eller 40-årskris...låt gå för det då. Hur som helst kan det varmt rekommenderas. Sen är man som ny.

Nä, nu blommar det! Jag blir galen på vår vardagsrumssoffa. När man sätter sig i den glider sittkuddarna framåt tills de nästan ramlar ur. Snart köper jag jordens största limtub och bokstavligen limmar fast kuddarna vid soffan. Aaargghhhhh!!

Eller så åker jag och impulsköper en ny, rakt av, då jag superinspirerats av Maries underbara stil!!  

Måndag 12/9

Igår lyckades jag göra något jag tänkt i månader. Köpa brevpapper och kuvert för att skriva ett brev till min gamla mamma. När jag började gå hos Suz i april, redan då, var det något som sa mig att jag behöver göra det.

Det tog mig bara knappt ett halvår innan jag ens köpt brevpapper. För, ska man skriva viktiga saker till en viktig person måste det vara på riktigt brevpapper.

Kanske tar det ett halvår till innan jag verkligen börjar skriva. För det kan inte göras på beställning. Det måste ske i stundens ingivelse. Just därför kanske det aldrig blir gjort, men vill man något tillräckligt mycket och det är tillräckligt viktigt för mig, då kommer det att ske. Eller hur?

Nu kom jag av mig. Mamma ringde. Vi är som motpoler alltsom oftast. När hon är på är jag av och viceversa. Fast det gör inte så mycket. För det mesta.

Regnet strilar utanför fönstret, lisskillen sover och resten av familjen är där de ska vara vid den här tiden på måndagar. Bara kaffebryggaren puttrar hemtrevligt. Det är favoritväder. Höstrusk i kvadrat är vad jag helst vill ha just idag. Det är ren avkoppling för hjärnan att betrakta de små vattenpussarna som börjat bildas på altanen.

Efter en stunds reflektion vill jag förbereda, planera och presentera. Jag önskar att jag fick föreläsa om något som stod mig varmt om hjärtat. Kanske vill jag vara en blandning mellan, kåsör, estradör, inspiratör, debattör och föreläsare.

Det är som att jag behöver både skrivandet, talandet och agerandet. Fast att lyssna är jag ju också bra på....men jag agerar hellre katalysator för det går inte att bara lyssna när man är full av raketbränsle.  

Om jag, tidigare den mest inbitna karriäristen med grava "duktig flicka" syndrom, kraschade i väggen och sedan för egen maskin tog mig själv tillbaka i arbetet igen på 6 månader, då måste nästan vem som helst kunna det, eller?

Sticker jag ut hakan nu? Jo, jag vet ,ingen människa är den andra lik. Alla som går in i väggen har sin egen historia att berätta. Men ändå. Jag är som en generator med kraft att driva min egen ljusshow. Tillsammans med andra, som likt discokulor sprider mina strålar, blir showen än grymmare.

Fortfarande har jag en bit kvar när det gäller vad jag ska prata, skriva om. Tror jag. Eller så är det som jag sagt förut, allt har sin tid. Ting tar tid, som Bodil Jönsson skrev.  

Måste man lägga ner kampen och helt enkelt acceptera att småbarnslivet med heltidsjobb inte går ihop utan nanny, städhjälp och Linas matkasse? När barnen knappt lärt sig knyta skosnörena själva, helt enkelt för att de inte behöver. (Vadå, det finns ju kardborreband....) När ungar inte ens, om de nu kunde, har TID att knyta skorna. Vad kommer härnäst?

Ting får inte ta tid längre....

Söndag 11/9

Stötte på en granne som liksom jag brottas med ekvationen, driva sin karriär och vara delaktig i sin familj. Ibland känns det bra att veta att man inte är ensam.

En stark minnesbild dök upp idag. Under de värsta kaosåren, som vi nu lämnat bakom oss, när vi bodde i lägenhet i en mindre stad var vi alla frustrerade till bristningsgränsen. En lördag fick jag en idé. Det sägs ju att "ur kaos föds ordning".

 Vi var ensamma hemma barnen och jag. Då tog jag och rullade ut ett brett ritpapper över hela vardagsrumsgolvet. Jag sa "-Nu ritar vi hur huset ska se ut, det som vi vill bo i!". Sagt och gjort, vi började måla och innan teckningen var klar hade barnen även målat tomten, ett uterum, altan, tallar och blåbärsris.

Teckningen blev ca. 3,5 meter lång och såhär i backspegeln kan vi se att de allra flesta målade önskningarna faktiskt också har uppfyllts. Vår villa Hillborg fick oss att hitta hem. Den teckningen kommer att sparas för tid och evighet. Så mycket har den, och själva handlingen när den gjordes, betytt för oss.

Snacka om att våga drömma, tänja gränser, måla ner dem på papper för att sedan se dem förverkligas, utan att man knappt fattade hur det gick till.

Målningen där och då, föddes ur djupaste desperation hos mig. Känslan var, vi måste ta oss vidare på något sätt...

Kanske ska man våga drömma mer och faktiskt våga uttala drömmarna högt för sig själv. Vem vet vad som kan hända då....

Fredag 9/9

Igår kväll, mitt i höstmörkret, ringde han. Sturkillen ringde från lägret och berättade att han tyckt spökvandringen såg för läskig ut. "-Jag var lite osäker på hur jag skulle göra...så jag struntade i den. Sen hörde jag att den inte var så läskig. Så nästa år, då ska jag gå."

Min kommentar till honom var att han tagit helt rätt beslut. Tänk vad bra det blir och vad stolt man kan känna sig när man tar beslut baserad på sin egen intuition. Han vågade lyssna på sig själv och gå mot strömmen. 

Jag misstänker att det kommer att vara en mycket stolt kille jag hämtar idag. En som sovit i tält för första gången och vaknat i den varma sovsäcken med bara 8 plusgrader i luften utanför. Kanske har han vuxit någon centimeter till, inombords. Sturkillen.

Nästa vecka ska jag ut på vift. Jag ska nätverka på ett coachseminarium utan några som helst förväntningar. Det ska bli så otroligt spännande! Förresten, jag är full av förväntan!

Frågan är bara, vad ska jag ta på mig? Den eviga frågan spetsas till något av mitt numera ständiga dilemma - kavaj or not?

Jag byter MBT skorna mot högklackat men frågan är om jag ska ta på mig kavajen. Den som för mig, tidigare, betytt rustning, pondus, respekt och återhållen kreativitet. Det blir kanske istället något oväntat...som en klänning. Inte behöver jag längre en kavaj för att få respekt? Visst kan man var chef utan kavaj, eller?

Uppstartad med karriär i bankvärlden på -90 talet är det som att ränderna aldrig går ur. Business means jacket!

Ska jag ta på den för att se ut och vara som jag tror att andra tycker att jag ska vara? Eller ska jag gå som mig själv och ta på mig det jag känner för stunden? Svaret är givetvis givet, nu ja, men vid första anblicken inte helt självklar, för mig.

Jag har börjat undrar om det inte är på detta viset. När inga kläder i garderoben tycks passa för det valda tillfället, ta dig en funderare.

Vad betyder det att inget duger? Vänd på steken. Något kanske står i vägen, själsligt, känslomässigt, intellektuellt. Känns det som att jag inte kan leva upp till förväntningarna? Vems förväntningar? Kanske jag egentligen vill stanna hemma. Kanske jag egentligen vill ut och springa eller hellre ha en TV dinner med familjen?

Innan jag ger mig ut på shoppingrunda nästa gång ska jag fundera över vem jag vill vara, vad jag vill att folk förknippar mig med när de ser mig i mina kläder, hur jag bäst framhäver min personlighet och får min utstrålning att blända. Är det så en rockstjärna tänker?

Nåväl, jag vet redan vad jag ska ta på mig när jag går på seminariet nästa vecka. Fast det tänker jag inte avslöja här och nu. För man vet aldrig, det kan ju hinna ändra sig.

Jag önskar ibland att jag var en sån som kunde lägga fram kläderna man ska ha till jobbet redan kvällen innan. Men, se det går inte.

När jag står där på morgonen, först då kan jag känna efter vad som passar att bära just den dagen. Ruggigt opraktiskt. Särskilt när man inte bara har sig själv att fixa.

Det är bara "go with the flow" som gäller. And I love it! 

Torsdag 8/9

En lektion i att släppa taget. Är det såhär det känns? När ens nyss så lilla kille är på läger och ska sova över utan mor och far. Jag kan försäkra att det nog är värst för mor och far.

Allt blir så tydligt. Att man inte kan leva genom barnen. Istället vill jag odla mina intressen och visa att mamma lever sin passion, både i yrkeslivet och familjelivet. På sängkanten om kvällen vill jag kunna berätta om min dag med spännande utmaningar, lyckade och misslyckade projekt. I nästa stund delar han med sig av diverse ups and downs från sin skoldag och vice versa.

Vilken dialog det blir! Vi ger varandra kraft och framtidstro.

Jag vill skriva till och connecta med de som berör mig och som jag vill beröra. Som Suz sa, "- Gå dit det luktar kanelbullar, inte sopor." Jag vill skapa, driva och visa upp min egen ljusshow för världen.

Igår hittade jag en ny länk till en bok på nätet. "De 15 hetaste karriärtipsen" av Kristian Borglund, karriärutvecklare. Tänkte att jag som Nordisk rekryteringschef kunde behöva några, du vet, skomakarens barn...

Än har jag bara skummat de första 10 sidorna. Det handlar precis som "Inner Life Design" gjorde år 2000, om hur vi ska ta oss an den nya tidseran vi lever i, version 2011. Fast här fokuseras mest på jobb och karriär. Vad är det som krävs av oss i dagens yrkesliv?

Gissa vad? Jo, att leva sin passion dyker upp som en röd tråd precis som vikten av att företagen har sunda värderingar och belönar entreprenörs/intraprenörs anda hos sina anställda.

Det är mycket intressant läsning eftersom så gott som alla mina frågeställningar och strävanden dyker upp här. I denna bok byggd på närgående analys av dagens näringslivstrender.

Jag måste vara på rätt spår. Det känns tryggt och otryggt på samma gång. Det känns som att vara steget före...liksom i ofas med något. Men, någonstans borde det finnas företag med självinsikt och realistisk världsförankring, eller?

Still open for suggestions....men jag väntar inte, min "inner life engine" driver mig framåt.

Onsdag 7/9

Jag vill göra skillnad. I det jag gör varje dag vill jag ha en "impact". Bland människor man möter, barn eller vuxen, det spelar ingen roll. När jag går till sängs vill jag, med handen på hjärtat, kunna säga till mig själv "- Det där gjorde du bra idag." Lycklig somnar jag sedan axel mot axel med min äkta hälft, till högläsning ur tidningen "Sporthoj" om Hayabusans lämplighet som touringhoj.

För jo, det är touring som gäller. Annars blir det för obekvämt, tro mig.

Det är rätt häftigt vad man lärt sig om packboxar, tändstift och specialare till avgassystem. Och jag som inte ens har mc-körkort. Jag är "bara" en böna på bönpallen. Men inte vilken böna som helst. Skulle nog vilja titulera mig inspirationsbönan som låter honom bejaka sitt stora intresse och aldrig kommer att ändra på det.

Låter inte det rätt fint? Självklart men fint på något sätt. Att inte frestas att försöka ändra på någon annan. När vi blir omkörda av en sporthoj på Nynäsvägen känner jag mig rätt stolt över att kunna konstatera att "- Det där var inget avgassystem av originaltyp inte."

När jag väl hittar det jag vill göra, är jag helt säker på att få lika mycket stöttning tillbaka. Det känner jag redan nu, mitt i denna torktumlare till förändringsprocess. Jag kan skatta mig lycklig som har en sån förstående make, min trygga hamn i stormen.

Blommorna inomhus lider. Blommorna införskaffades under vår svåra tid. Det är som om jag gör det med vilje. Låter dem lida alltså. Jag lovar att vattna ....men gör det inte.

Jag vill handla nya blommor. Fast det finns ju inget som garanterar att inte de sen måste genomlida samma behandling. Fast, livet ser annorlunda ut nu. Förändring har skett till det bättre även om det för min del inte är fullbordat än. Om det någonsin blir det...  

Jag tar mig en funderare på om vi verkligen ska ha nåt annat än julkaktusar inne. Dessa blommar ju som bäst när de mår som sämst så...såna borde jag klara av, eller?

Tisdag 6/9

Höstrusket dundrar in. Längtar till den första motiverade brasan i murspisen. Barnen har kommit igång med skola och aktiviteter. Jag inspireras av deras upptäckarglädje och aptit på allt som händer. Det märks att vi kommit in i ett nytt skede av livet...fast ändå inte. Vår stjärnöga bidrar på sitt sätt och får oss att aldrig glömma bebistiden.

Det nya skedet handlar mer om självgående större barn som vet hur man tar ansvar för sina saker och sina handlingar. Diskussionerna blir djupare och vi integrerar med varann på ett nytt sätt. Det är berikande och inspirerande för alla inblandade. 

Nu ska även vår Stjärnöga få insupa lite inspiration. Dags att dra till öppna förskolan.... 

Tänk vad jag är viktig! För många, inte bara för mig själv. Tänk vilken känsla när man helt plötsligt upptäcker att kompisar till våra barn tyr sig till mig när de undrar över något. Just det här borde vara självklart.

Med hjärnan vet jag ju att vi vuxna är förebilder för våra barn osv...men hur ofta är det man verkligen upplever det med alla sina sinnen! Inte särskilt ofta.

Tänk bara när dottern som 3-åring var musikalmus i föreställning på Västerås Teater. Jag hade suttit med jobbrapporter ända fram på småtimmarna, flera veckor i sträck. Där, nersjunken i den mjukt mörka teatern, på bästa parkettplats, får jag en aha-upplevelse. En röst säger mig "-Det här är livet. Gå inte miste om det".

I vanliga fall har jag ju knappt tid att sitta ner eller ens gå på toa. Nu satt jag och njöt av föreställningen med tårarna strömmandes utmed kinderna. Ibland kommer jag på mig själv att sitta och tänka på just den stunden. Fortfarande...

Måndag 5/9

Tillbaka i stan efter en helg av trädfällning och röjning. Har man väl börjat kan man knappt sluta...

Fast det är kärt besvär. Allt utom dungen av tvåmeterhöga, fingertjocka brännässlor mellan äppelträden. Hornen växte ut. Mycket kan jag stå ut med men detta...det var droppen.

Röjsågen kändes alltför krånglig att starta för nässlors skull. Kanske tyckte jag att de inte var värda besväret. Istället letade jag upp den röda rostiga lien från -52. Slö som attan. Men vad gjorde det. Nässlorna skulle få så de teg. Jag gick bärsärk med lien.

Min man gick förbi, suckade och sa..."-Vad håller du på med? Det där är som en fis i rymden." Själv tänkte jag att må så vara. Alla vet vi att även en liten fis kan lukta.

Segerkänslor bubblade upp när jag tillslut var klar, drypande av svett. Det finns inget bättre än att klara av sånt man företagit sig, det må vara möjliga som omöjliga projekt.  

Sprang på en mamma på förskolan i morse. Vi började prata och gled osökt in på det där stora som berör oss alla varje dag. Livet. Vad jag kände igen mig i det hon, som allra hastigast, nämnde. Alla borden, måsten. Intellektuellt understimulerad tragglar hon sig fram och ser till att familjens livspussel går ihop varje dag. Till vilket pris? När barnen blir lite större, då ska jag...

Min pappa ägnade tio år, varenda dag av sin sommarsemester, till att bygga vår timmerstuga i Dalarna. Argumentet för detta långa projekt var: Kan själv! Sedan var hans intention att han och mamma, när det blev pensionärer, skulle bo där på somrarna och njuta av Siljan och hela bygden.

Så blev det inte. Pappa fick aldrig veta hur det känns att bli pensionär. Livet ville annorlunda och han gick bort 56 år gammal.

Så, jag om någon vet att man inte ska skjuta upp saker på framtiden. Var och en har vi möjlighet att forma det liv vi vill leva, här och nu. Om man börjar med att göra sig själv viktig - då har man kommit långt.

För mig hände något stort när jag började lyssna på och visa mig själv respekt. Andra människor runt omkring mig började helt plötsligt att SE mig. Likaså LYSSNADE de på mig och ställde upp för mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt. 

Jag fortsätter att göra mig själv viktig, varje dag. Det är inte svårt när man hittat kraften inom sig och vet varför jag gör saker och för vem. Likaså behöver man inte vara rädd för konsekvenserna av sitt nya tänkande eftersom man tar ett litet steg i taget.

Det gäller att våga vara öppen med det man tycker, tänker och känner. Inte ens den man lever med är någon tankeläsare. Prata mycket. Att dela med sig av sina innersta tankar, att se någon i ögonen och lyssna när någon talar till punkt. Ja, DET är bland det finaste man kan göra för en annan människa.

Jag vill att någon gör det för mig, därför måste jag våga börja göra det för någon annan. Ju fler vi är som öppnar upp och vidgar våra hjärtan inför varann desto fler kommer att våga göra detsamma. Tänk bara i skolan. Vad skulle effekten bli? Slår man någon som man öppnat sitt hjärta för?   

Låter det långsökt? Nja, jag kanske virrar in mig i något jag inte till fullo behärskar. Fast jag litar på att du som läser här är klok. Kanske är du något bekant med problematiken också, dvs. när livet snurrar för fort och man tvingas göra en massa saker man egentligen inte vill.

Det är inte lätt att alltid vara sann mot sig själv och lyssna till sitt hjärta. Fast om man bara stannar upp en mikrosekund, lyssnar inåt och tar sig själv på allvar är det lätt hänt att just det förvandlas till en vana.

Och har man väl börjat kan man knappt sluta...

Fredag 2/9

Det gäller att ta vara på stunden. Det är inte mycket tid man har till sitt alldeles egna förfogande när man är mammaledig. Mycket handlar om vardagslogistik. Gympapåsar, matsäckar, kläder efter väder etc. Just därför är min mission att lära barnen lite vardagsvett. Som att hålla reda på sina saker och komma ihåg att packa sin egen gympapåse.

Ikväll åker vi till landet och barnen packar varsin väska med kläder själva. Alla utom lisskillen. Det går bättre och bättre. Jag som tidigare helt säkert varit (och kanske är fortfarande) jordens curlingförälder och tillika hönsmamma.

Men som lisskillen ofta säger med sina ögon. "Mamma, coola ner dig, jag klarar mig". Är en annan mamma nu än för 8 år sedan, helt klart. Enligt min inre vägvisare har förändringen skett till det bättre. Mer avslappnad, större perspektiv på tillvaron, har släppt lite på kontrollen. Kanske kan jag t.o.m. ta ett steg längre men det känns inte helt nödvändigt just nu.

Klart jag är orolig när fritids har hand om 92 barn på 5 personal. Är det rätt? Förr eller senare råkar 8-åringen ut för sin första smocka på skolgården. That's life. Det är inget jag kan påverka annat än att prata med honom så att han känner sin inre styrka och kan använda sig av den när det behövs.
Jag hoppas och tror att vi alla är barn av vår tid. Att de som är barn idag på något sätt också har den inneboende styrka som krävs för att orka vara barn idag. De måste ha modet att våga leva fullt ut, lyssna på sina inre önskningar och klara att tackla motgångarna.

"Det är bara att bryta ihop och komma igen". Så sa min mattelärare på högstadiet och hans ord har kommit mig till nytta vid flera tillfällen. Det är ok att misslyckas. Fast det kan kännas värre än döden så dör man inte. I förlängningen växer man. Om man har ett gott stöd omkring sig. En stöttande vuxen för livet önskar jag alla barn i julklapp iår. Det finns så många som inte har det.

Titta där, jag kan skriva om något annat än mig själv - egogirl. Fast jag ska erkänna en sak. Jag vill bli en mediababe!Fast det gäller lisskillen som det gäller mig. Man måste kunna krypa innan man kan gå, eller?

Lisskillen verkar tro att det är tvärt om. Varför ska man sitta när man kan stå? Varför ska man krypa när man kan gå? Det kanske ligger i människans natur att aldrig vara nöjd? Och ändå är det just det jag strävar efter , att faktiskt vara nöjd med det man har. Vad skönt det vore!

Alltid har jag varit bra på att skriva, prata, hålla föredrag, workshops, när det handlat om ämnen som står mig varmt om hjärtat. Att försöka prata om något där manuset redan är skrivet och måste förrmedlas "die deutche way" , om du förstår vad jag menar, det är, för mig, dömt att misslyckas.

I helgen drar vi till landet. Då blir det tyst här. Där fungerar inget tekniskt. Bra eller dåligt? Beror nog på vem och när man frågar.  

Torsdag 1/9

Om du kunde se mig nu. Jag sitter här, självlysande av stolthet, efter att ha haft modet att återigen låta hjärtat vidga sig till förmån för ännu ett ministeg i rätt riktning. Som medlem i det kvinnliga nätverket omgiven av sådana racers till systrar kan man inte annat än låta stoltheten skina igenom.

Jag som trodde att det var tid till eftertanke jag behövde. Ibland underskattar man sin egen förmåga. Minsta lilla känns som en överansträngning. Det var lite så det var i morse när jag gick in på länken jag fått till skänks och "dockade med moderskeppet". Fast det visste jag inte då. Nu är jag en del av det intergalaktiska goda imperiet där varje liten nödkapsel tillåts skina.

Ja, hmm det är lite mycket Star Wars här hemma men...I like it. Ibland kan man känna igen sig i Jediriddarens kamp mot det onda imperiet som, visar det sig, faktiskt är en del av honom själv.

På tal om att skina drar jag mig till minnes att jag faktiskt fått möjlighet att göra det, i yrkeslivet, flera gånger. När jag åstadkommit något stort, företaget vunnit hederspris och jag stolt delar framgången med mina medarbetare. Då får jag även dem att skina.

Känslan när det händer är obetalbar. Då har hjärtat varit med i allt arbete, jag har satt visioner, mål, vi har uppnåt mål, överskridit mål, utan att det skett på någons bekostnad.

Det har varit sann iver, entreprenörsanda och jävlar anamma! På det kommer man långt. Åh, vad jag längtar dit!

Låt mig slippa byråkratiska vändettor, slimmade budskap över nationsgränser - same same but different, rövslickeri och prestigekrig. Undrar just hur bra någon mår som alltid ändrar sig två gånger om dagen, aldrig håller vad man lovar, aldrig vill stå för något man sagt?

Jag vill kunna stå upp för det jag tror på. Jag vill bygga, förändra, förbättra. Jag vill få människor på företag att bli självlysande i sin tro på företagets visioner och mål, vilka de själva faktiskt är en del av. Jag vill inspirera andra att aldrig ge upp.

Trots att jag själv kan ger upp ,ibland flera gånger om dagen. Fast jag har någon som sitter där längst inne och plockar upp alla trådarna av mig själv varje gång. Händer det så händer det.  Jag vet att jag reser mig igen.

Låt oss go for it. Som Buzz Lightgear säger: "Mot oändligheten och vidare...." (Du vet han i Toy Story som helt har glömt att han är en leksak.)

There are no limits...

Onsdag 31/8

Tänk dig en kraftig fjäder, spänd till bristningsgränsen. Sån känner jag mig nu. Efter att ha bitit ihop och tacklat rader av frustrationsmoment under en tid är fjädern redo att släppa. Minsta möjliga störning kan få spänningen ur balans. Undrar hur långt den flyger? Fjädern.

Tänk om man kunde ta tillvara på den kraft/energi som utlöses och använda den till något? Något nyttigt, där den behövs. Precis som när man, en stekande het sommardag, på fullaste allvar, önskar att det gick att koka ner all värmen i en liten ask och spara den till en iskall vinterdag.

Vad skulle vara nyttan med det?  Kanske själva upplevelsen av kontrasten mellan varmt och kallt. Och varför vill man uppleva det? Kanske för att ytterligheter attraherar och får en att känna"on the edge" feeling.

När fjädern släpper kan kraften uttrycka sig på olika sätt. Antingen vill man ställa sig på en stubbe i skogen och vråla till Marsianerna, "- It´s WAAAR", gnaga fernissan från matsalsmöbeln alternativt äta en tårta med händerna på ryggen.  

Jag fick en dikt idag av Suz. En underbar dikt av Oriah House från "Dreams of desire". En av de många verserna vill jag citera nedan.  

It doesn't interest me
to know where you live or how much money you have.
I want to know if you can get up
after a night of grief and despair
weary and bruised to the bone
and do what needs to be done
to feed the children.

Yes, I can! vill jag svara och därefter tar jag nöjt beslutet att jag behöver ett par barnfria timmar. Gissa vad?  Åkte iväg och redan efter 15 minuter var saknaden stor. Efter att ha varit borta 1,5 timme är jag redan som en ny människa.

"Man kan inte både ha kakan och äta den" sägs det. Tänk om det inte stämmer? Tänk om det faktiskt är möjligt att både ha kakan och äta den? Eller att göra allt man vill och lite till, med kärlek och omtänksamhet. För att sedan leva vidare överfull av en lycka som aldrig sinar.

Tänk om... 

Tisdag 30/8

Bibliotek och bokhandlar har alltid fungerat som vattenhål och frizonade oaser för mig. När jag jobbade i stan hände det ofta att jag på lunchen pep in på närmsta bokhandel. Inte för att handla utan för att tanka, fylla på reflektionskontot. Väl därinne uppfylls jag av den lugna, boktäta atmosfären med doft av pärmar och papper, gamla som nya. Efter en stund kunde jag gå därifrån och fortfarande känna det som när man har tryckt in bomull i öronen, man hör allt men dämpat. Man slipper de högsta ljuden.

Dessa pauser fyllde flera funktioner i stunden. Jag kom bort från gatans slammer en stund. Jag gav mig själv tid att reflektera över det som pågick runt omkring och ibland också förbereda mig mentalt för kommande jobbmöten.

Allt detta var inget jag funderade på så mycket då. Men såhär i backspegeln kan jag ana att tankarna kring, gör jag rätt saker?, vad vill jag egentligen? hade börjat sjuda redan då. Detta var 2000. Mitt i IT bubblan. 

Vid ett bokhandelsbesök stöter jag på boken med titeln: "Inner Life Design - din personliga guide i den nya tiden" av Mats Wallin och Robert Thorburn. Den är mig helt oemotståndlig av någon anledning så den köps och blir läst från pärm till pärm i ett huj. Sen blir jag sittandes, tyst. Troligen ser jag ut som ett frågetecken. Jag fattar ingenting.

Boken handlar bl.a. om den "nya" tiden med ständig uppkoppling, det nya ledarskapet som behövs samt vägar och verktyg för att bemästra stress samt yrkesrollens och familjens utveckling. Den tar även upp "själsligt" ledarskap och förhållningssätt till pengar och tid.

Något fick mig att köpa boken. Något inom mig sa att jag kunde ha nytta av den. Jag tror mitt inre försökte kommunicera med mig men mitt IQ var inte mottagligt. Nu har jag bestämt mig för att läsa om boken, mest för mitt höga nöjes skull.

Mycket har hänt sen dess och kanske var tiden inte mogen för att jag skulle kunna ta till mig boken då. Vissa trögfattade, som jag, behöver krascha rejält för att förstå när det är dags att börja lyssna på sig själv.

Allt har sin tid. Den tiden är nu.

Måndag 29/8

Jag är avslöjad. Igen. Någon jag känner, och som känner mig bättre än jag själv, har idag återigen kommit på mig med att hitta på otaliga varianter på sätt att vara produktiv på. Till vilken nytta? Eh, ja, det är ju frågan.

Allt jag behöver veta vet jag redan. Det är bara att lita på instinkten och kasta sig ut. Lita på att allt ordnar sig. Lätt att säga är det ju... Men, vad väntar jag på? Jag VET redan hur drömföretaget, eller drömjobbssituationen ska se ut. Innerst inne vet jag det. Nu handlar det om att lita på känslan när jag stöter på det. Detta borde vara en piece of cake.

Jag vill känna mig som generatorn som skapar ljusshowen. Tänk om alla människor i alla företag såg potentialen i sig själva, plockade fram den, blev tända lampor och en egen maskin var och en istället för bara en kugge? Vad skulle inte kunna hända då? Are you ready for take off?

Och tro det eller ej, prestationstyngden djupt därinne har gjort sig påmind igen. Du är bara om du gör - mottot känns avdankat och loppigt nu. Och ändå biter det sig fast. Ta ett steg tillbaka, andas och bara vara, det är vad som behövs.

Det räcker inte med att ha hittat motorn igen, hur kraftfull den än är. Racern måste ha en riktning också. Det tåls att tänkas på. Sist men inte minst måste jag sätta mig bakom ratten och styra, ingen annan kan göra det åt mig. Inser suckandes att det är en bit kvar dit...

Söndag 28/8

Tokförkylningen sprider sig som en löpeld. Undantagstillstånd råder. Igår var troligtvis sommarens sista dag med 27 grader varmt och strålande sol ute. Här inne rådde förtvivlan och hopplös frustration.

Däckad som jag var missade jag som tur var det mesta av jämmern. Ändå försökte jag hålla modet uppe genom att deklarera att det minsann iallafall var jag som mådde sämst. Kanske en klen tröst för resten av familjen.  Men genom att äta, och bjuda på, många glasspinnar klarar man allt. Det är hädanefter praktiskt bevisat.

Trots eländet tar inte utvecklingen inom mig paus. Det märks tydligt där jag ligger under täcket och bara bombarderas med den ena tanken/idén efter den andra. Utan minsta ansträngning. Snacka om att hela jag, IQ,EQ,BQ är "in for a change". Det går inte att stoppa. Inte ens med en jordskredsförkylning från helvetet.

Många actions är redan definierade i mitt inre. Nu gäller det bara att våga göra. Blunda och hoppa. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Något stort är på G och det kommer närmare.

Ja, precis, jag känner mig som den saknade pusselbiten. Det är frusterande för mig men måste så vara även för pusslet därute som saknar mig, eller hur? Det vet man ju bara själv när superpusslet med 2000 bitar som man fick i Julas äntligen är på väg att bli klart....och så fattas en bit. Aaarrrghhhh......

Alltså, om jag bara kan tydliggöra för mig själv vad varje pusselbit i pusslet representerar, liksom min egen borttappade, så har jag kanske kommit ett steg närmare drömföretaget, drömorganisationen, den som saknar mig.

Det är definitivt värt ett försök. För att det ska fungera måste jag vara helt sann mot mig själv. Lyssna inåt för att ta reda på vad det är jag behöver ha runt omkring mig för att bidra till att göra pusslet helt och självlysande.

När det händer har jag funnit det jag sökte. Jag har hittat min plats i yrkeslivet där jag får glimma så starkt att det smittar av sig på andra.

Sen när jag har kommit på vad varje pusselbit står för ska jag matcha hela pusslet med de bilder som jag klippte ut för länge sen och se efter så att jag inte missat något.

Resultatet borde bli sinnebilden för ett mänskligt företagande. Iallafall om jag får bestämma.

Clint gör sig påmind. "-Hur ego får man va?, Som om något företag skulle sakna dig, just dig? Du är som alla andra, utbytbar, en kugge i maskineriet, av standardmodell. Du ska inte tro att du är nåt."

Ger jag upp - nej, blir jag arg - nej. Jag låter Clints klagan bara passera. Jag bestämmer vad som är rätt för mig. Det finns bara en väg, min egen, och på den går jag nu. 

Fredag 26/8

Vet inte om du känner igen dig men för mig finns det vissa saker som har förmågan att sätta mitt inre i rörelse.

Någonting på en punkt längst inne i kroppen börjar vibrera. Det händer alltid när jag lyssnar på "true old fashion Rock 'n' Roll" som Elvis 50-tals dängor, Stones Rout 66 och liknande. Jag tror det hänger ihop med att musiken skapar resonans tillsammans med min inre biologiska rytm.

Precis som människorna i ett stenbrott för länge sedan. De arbetar rytmiskt och metodiskt, alla i takt, kanske sjungades på en blues. Vad jag förstår härstammar Rock'n'Roll från Bluesen och vips hänger allt ihop på något sätt. 

Min man tror att jag nog lever i fel tid. Jag skulle ha varit ung på 50-talet. Då hade jag med största sannorlikhet varit en hängiven Elvis groupie. Nu, idag, vågar man ibland inte prata så högt om sin musiksmak från stenåldern. Ibland, när jag spontant hamnar på ställen där den sortens musik skvalar ur radion rycker det och spritter i den där urnerven längst in i mig.

Dess vibrationer är helt oemotståndliga, det bara GÅR inte att stå still. Självklart tittar folk ibland men då låtsas jag att det är som en slags sjuka, inget jag kan göra något åt. Sorry, guys....

Fast visst är jag glad att jag inte är pensionär idag. Än har jag massor att leva ut, leva för, ge och ta. Fast ibland blir jag lite putt när de spelar Elvis på raggarträffar. Knuttarna super och moonar i backsätet på Chevan när de cruisar fram på gatorna. Sån är ju inte jag, eller? Släppa lös och dansa Rock 'n' Roll kan man göra ändå, väl?

Åter till stenbrottet. Känner fortfarande en stark samhörighet med de människorna. Jag är arkitekten (obs! inte slavdrivaren) som gjort ritningen och vet hur monumentet ska se ut helt färdigställt. Själv går jag längst fram, sätter tonen och takten, visar vägen och låter alla förstå sitt eget bidrag till det stora, stabila, beständiga monumentet. Slutresultatet är något för var och en att vara stolt över. Var och en känner sig viktig och ser tydligt sitt värde för projektet.

I den rollen känner jag mig hemma. Jag blir hel och använder hela min potential. Nu gäller det bara att pussla...

Hallå! Finns det något pussel som saknar en viktig, väsentlig, starkt bidragande pusselbit?

Torsdag 25/8

Vad vill jag bli när jag blir stor? Vad ville jag bli när jag var liten? Arkeolog. Det hade allt. Spänning och ner i myllan känsla kombinerat med intellektuella utmaningar när det gällde att rekonstruera hur allt hängde ihop för flera tusen år sedan. Det kändes beständigt, grundat, kärnfast. Vid utgrävningar arbetar man med kroppen. Under vintern går man i ide inne på museet för att analysera, dokumentera och skriva publikationer om sina fynd. Grr...bara att skriva detta får mig att rysa av välbehag. Så skulle jag vilja jobba. 

I jakten på den röda tråden och wheelie känslan är jag inne på ett spår som säger "back to basics". Jag ställer mig frågor som...Hur var jag när jag var liten? Vad tänkte jag? Vad gillade jag att göra? Vad gjorde mig glad?  

Jag inser att det inte är helt enkelt att svara. Det borde det ju vara. Men, jag måste skala rosen tills jag kommer in till dess allra innersta kärna. Rosenknoppar som är så vackra. Nåt som är positivt är att den lilla vackra rosenknoppen inte försvinner bara för att rosen slagit ut. Den finns kvar där längst inne, innerst inne. Ingenting försvinner - allting finns kvar. Mina föräldrar kallade mig för rosenknoppen Johanna (ja, jag heter Johanna som mellannamn).  Undrar vad för egenskaper de tänkte på hos mig när jag fick det namnet.  Under tonåren var det absolut inget jag gillade att bli kallad såklart. Det lätt för puttinuttigt, sött och vänt.

Nåväl, tankarna får flöda fritt. Vad jag gillade att göra? Undersöka, utforska i naturen, skriva uppsatser om intressanta ämnen, hålla föredrag inför andra, leka fantasilekar där allt som fanns runt omkring kunde få en funktion. Lite som barnen ofta gör idag - leker stad. Vad är det egentligen de gör? Jo, bygger upp en stad , en värld, utifrån sina egna önskningar för stunden. De styr själva allt som händer och leken blir som en saga tillslut...eller är det verklighet. Det är rätt häftigt...

Jag gillade att skriva, sjunga, spela, springa. Nu för tiden märker jag att jag börjar uppskatta lagsport. Det har aldrig varit något för mig men helt plötsligt är det kul att spela boll med barnen. Nej, jag har inte börjat sitta klistrad framför Sportnytt. Det lär nog aldrig hända.

Min mamma sa en gång till mig att "Vad som än händer så klarar du dig alltid" och "Du skulle passa lika bra som bondmora i Leksand som Hollywood fru". Undrar vad hon menade med det? Är det så att hon då såg mig som prestigelös, sann och oförstörd. Någon som kan bygga goda relationer med människor oavsett deras bakgrund, som alltid ser det bästa hos var och en. Allt det där har nog fått sig en törn under livets gång men....det finns kvar, långt därinne.

Tron på människan. Att alla kan uträtta stordåd med rätt verktyg, information, motivation och ledning. Uj, det där kändes bra. Jag tror jag brinner för det!

Samtidigt har jag mitt driv och starka vilja som för mig framåt. Någon slags känsla för stil, färg, form har jag nog med mig också. Kanske är jag innerst inne mer konstnärligt lagd än jag vill erkänna. Jag som läste ekonomi på universitet när jag tycker ekonomi är det tråååkigaste som finns. Nödvändigt ja, men tråkigt. Tur att min man av egen fri vilja axlat rollen som familjens ekonomichef och självklart även VD/vVD jämte mig. Själv vill jag härmed påstå att jag sitter på flera stolar. Dessa är : VD/vVD, Marketing Director, Information Director och Creative Director. Alla dessa på samma gång. Lite likt mig.

Onsdag 24/8

Ännu en fantastisk morgon där allt flyter. Alla äter frukost, ingen skriker eller muckar gräl. Jag njuter så länge det varar.

Jag önskar det fick vara krispig brittsommar med solsken ända fram till Jul. Tre dagar före julafton kan värsta snöstormen i mannaminne få slå till medans vi kurar framför brasan. Fast, varför ens bry sig om sånt man inte kan påverka? Kanske fyller det någon funktion...eller? 

Av någon anledning känns det viktigt just nu att berätta om våra bebisresor. De tre som alla har satt sin prägel på mig och på oss som familj.

1. När 8-åringen föddes en gnistrande vacker februaridag var jag förberedd till tänderna. Allt hade jag läst, övat, andats. Det var no fear och just go for it. Visualiseringen om blomman som öppnar sig fungerade utmärkt. Efter 7 timmar var jag en grymt stolt nybliven mamma. Sen fick jag en smärre chock. När amningen skulle komma igång sög han med nätt tag och det blev en låång natt. Framåt morgonsidan frågar jag ynkligt barnmorskan om det ska vara såhär?

"Jaa, DET DÄR kommer du att göra måånga gånger!" blev svaret. Snopet gick det upp för mig att jag missat läsa in mig på nåt rätt väsentligt.

2. Läsa på om hur det går till? Näe, det kan inte behövas, jag har ju redan fött ett barn. Självsäkert trodde jag att allt skulle vara exakt likadant som sist. Surprise! Varje förlossning är helt unik. Inget går att förutse.

6-åringens resa blev lätt dramatisk. Mitt i semestern är det dags och hetlevrad som hon är skulle hon ut på 4 röda. Väl inne möttes man av personalbrist, skrik i korridorerna och blod på toaletten. "Vi ska bara bädda sängen först " blev svaret när jag deklarerade att ...nu kommer den. 20 minuter är den faktiska tiden som hon tog på sig. Hennes hjärtljud gick ner, värkarna försvann, inget fungerade som det skulle i kroppen. Rädslan tog överhanden och jag trodde att jag skulle dö, eller bebisen, eller vi båda.

Med hjälp av den rundaste barnmorskan gick det bra. Mest för att hon bokstavligen hängde över min mage och pressade allt hon kunde. Tack!

Sen skrek varenda cell, rör mig inte! En flicka blev det men det tog några veckor innan undret hade sjunkit in i mitt medvetande. Varken kropp eller själ hängde med. Så, man kan säga att det tog extra lång tid att bli mamma till lilltjejen trots att förlossningen gick så fort.

3. Lisskillen, den lille rackaren, kom på Nyårsafton. En liten smällkaramell men utan nåt dramatiskt dunder och brak. Allt gick lika fort som med lilltjejen men mentalt var jag totalt närvarande i varje stund. Fullt förberedd och fast besluten att detta skulle gå bra.

En fantastisk upplevelse, vi gjorde det tillsammans, superstöd från make och barnmorska. Inte ett stygn. Kroppen läkte fantastiskt fort. Jag har blivit hel igen. Jag har nu förstått vilken enorm Power som vi alla bär med oss i våra tankar. 

Det blev en perfekt avslutning på den barnafödande delen av mitt liv. Precis så som jag ville ha det. Nu är det dags att gå vidare. Vår familj är nu komplett och lyckligare kan ingen vara än jag.

Tisdag 23/8

Det är fantastiskt hur livet kan anpassa sig. Precis när man tror att "Näe, det är för mycket, det här går bara inte" så höjs ribban på vad man klarar och allt ordnar sig till det bästa. Inte helt utan ansträngning förståss men ändå.

Livet efter sommarlovet är så annorlunda jämfört med livet innan sommarlovet. Lisskillen har blivit stor och stark. Han köper inte vilka argument som helst och kan bestämma sig för att allt ska vara tvärtemot. Jo, jag fattar, vi har varit med förr och ändå så är jag allt annat än beredd....surprise!

Stelheten, värken i rygg och knän har fått sin förklaring. I helgen upptäckte jag ett rodnat utslag vid knävecket. Där satt en fästing tidigare i sommar. Jovisst har jag Borrelia. Knaprar nu en dunderkur med starkt pencillin i 10 dagar. Bara att hoppas på det bästa för framtiden. Ingen idé att ta ut något i förskott.

Återigen får jag en påminnelse av att kroppen inte går att ignorera. Den som är sjuk har bara en önskan, att bli frisk. Det gäller att börja i rätt ände. Under tiden tillåter jag mig att fundera kring de kriterier som skulle utmärka drömjobbet.

Antingen måste företaget dela mina värderingar i grunden eller så måste jag bygga ett företag, alternativt ha en position i ett företag, där jag får friheten att bygga verksamheten genom att attrahera rätt människor, dvs. de som delar mina (och i förlängningen) företagets värderingar i grunden. En förutsättning för allt jag gör är att jag är grundad. I mig själv, i själva idén, att jag tror på det jag gör.

Slogan "Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt" kanske fungerar som radiojingel men ingen försäljning går bra om den som säljer inte tror på produkten och det den gör för konsumenten. Det är livet i en ask. Går att applicera på vad som helst, sanningen står ändå fast.

Ofta handlar målen om: individen framför allt, sänka kostnader till varje pris , hellre fort och fel än kvalitet, var och en är som en kugge i en maskin. Dessa rimmar illa med mål som att bygga starka kompetenta team, bygga projekt där var och en vet vad som händer och känner sig delaktig i slutresultatet, kvalitet, man utför något beständigt som ger ett avtryck i företaget och som påverkar företagets bottom line.  Fokus ligger då inte på själva fabriken utan på det som fabriken producerar och dess nyttohalt.

Tänk om man lyckades få var och en i ett företag att känna sig viktig och personligt delaktig i företagets mål och resultat. Det måste vara en av flera utmärkande egenskaper för framgångsrika företag. För fler finns det.

Hur lyckades Egyptierna bygga sina pyramider för flera tusen år sedan? Var det bara "Management by fear" eller var det något mer?

Nu när höstmörkret snart dundrar in, gör nåt annorlunda. Testa nåt nytt. Tappa bara inte sugen, för världen är full av tappade sugar....

Måndag 22/8

Jag föddes med ambitioner. Kanske inte så att jag skulle bli rockstjärna utan det gällde snarare att hitta utlopp för den längtan och starka vilja som jag alltid burit på. En vilja som handlar om att skapa ett avtryck och att göra skillnad. Var jag än är, vad jag än gör så har detta alltid varit min ledstjärna.

Mina föräldrar träffades sent i livet. Mamma var 11 år äldre än pappa och blev per automatik en "gammal" mamma när hon födde mig som 41 åring. Dessutom var det ingen baggis när jag väl skulle bli till heller. Det krävdes stor tillit, öppenhet och mycket tro, hopp och kärlek mellan mina föräldrar. På den tiden var det kanske inte alla män som skulle ha låtit sig undersökas både en och två gånger med anledning av barnlöshet. Särskilt inte då kvinnan var så pass "gammal". Men, även på den tiden fanns medicin som såg till att de små rackarna fick svans så de sen kunde simma bra.

Så, hett efterlängtad kom jag då tillslut. Född med prestationsångesten i blodet.

Jag har av någon anledning alltid lyckats få jobb i organisationer/företag som är "in for a change". Det är ju så stort och starkt att stå pall och driva på när förändringens vindar blåser och framtiden är svår att överblicka. Brist på information leder till kaos och osäkerhet. Mitt i allt detta skapar jag ett stormens öga. Helt naturligt. Lugnt och metodiskt ser jag till att strukturera upp tillvaron, sätter mål och delmål, plockar ner visionerna och gör dem greppbara för var och en. Det är mycket uppskattat och jag överöses av idel beröm.

Men jag är inte glad. Vad är det för fel? Ska det vara såhär? Det är väl en sak om man driver på och slår knut på sig själv för att man följer en inre övertygelse att just detta är vad jag allra helst vill göra. Men, så har det inte varit för mig. Kanske var det så från början men någonstans på vägen tappade jag bort mig själv.

Tillslut orkade inte den stora eken stå pall för höststormarna längre. Jobbgrenen hade blivit alltför tjock, stor och tung så i nästa vindpust föll det. Rötterna rycktes upp och eken flög fritt i stormen och kunde inte annat än bara vänta på att bli kaffeved.

Hösten 2009 hände det som för mig då var värre än döden. På pendeltågsperrongen sa kroppen ifrån. Den fick nog av att plågas varje dag och helt styras av intellektet. När tåget kom och jag skulle kliva på var det stopp. Benen rörde sig inte. Hjärnan sa "Gå på tåget, för sjutton!" Benen lydde inte.  

Kroppens tvärnit ledde till ett uppvaknande, men det tog tid. De första tre veckorna låg jag raklång på golvet, stilla, tyst och tittade i taket. Det var som om allt gungade och jag kämpade för att känna stillhet, närhet, tystnad och för att hitta mina hjärtslag igen. Sen föll botten ur och livsgnistan försvann.

Innan detta hände trodde jag aldrig att man rent fysiskt/mentalt/känslomässigt så påtagligt kunde känna av när livslusten lämnade kroppen. Rent instinktivt började jag efter en tid göra några yogarörelser. Yogan fick mig att stärka mitt inre, fokusera energin och mobilisera kraft. Men, det som verkligen gjorde att allt vände var något helt oväntat.

Strax för Jul hade jag en underlig dröm. Så här var det...

Jag går på en välbekant grusväg och längre fram ser jag hur någon kommer gåendes emot mig. Först långsamt men sedan småspringer han och nu ser jag att det är pappa. En helt obeskrivlig glädje bubblar upp inom mig och jag springer honom tillmötes. Han slår sina armar omkring mig och jag känner hans bröst mot mitt och hans lockiga hår mot min kind. Med alla mina sinnen förnimmer jag hans närvaro. Och så händer det...en stor glödande boll av kraft, kärlek och energi tränger in i mitt bröst medans vi håller om varandra och någon säger "Allt kommer att bli bra".
Precis då vaknar jag med ett ryck, sätter mig upp i sängen och skriker rakt ut med tårarna strömmandes utmed kinderna.

Allt var förändrat. Livsgnistan var funnen och med fortsatt daglig yoga stärktes mitt inre lite mer för varje dag. Kraften återvände och jag kan nu se tillbaka och tacka min lyckliga stjärna, eller någon annan, för att jag nu förstår vad som är viktigt för mig här i livet.

Att respektera sig själv, bejaka sina innersta önskningar och inte kämpa emot sig själv. Att stå upp för sina värderingar och inte låta sig köras över. Att lyssna på sig själv varje dag, lita på sin inre röst. Att våga vara ärlig och sann varje dag i varje stund.

Nu står jag fast förankrad i mitt inre. Trädets rötter når djupare denna gång. Jag är grundad för livet. 

Någonstans har jag läst att intuitionen är vetenskapligt bevisad och att den är väl sammanlänkad med kroppen. Förutom IQ och EQ finns något som heter BQ. BQ är kroppens intelligens och hädanefter ska min aldrig mer bli överkörd. Istället ska den lyssnas på och vårdas ömt.

IQ,EQ,BQ - dessa tre är djupt sammanlänkade och alla tre behövs. Balansen mellan dessa är den yttersta vägvisaren för hur vi mår och också nyckeln till ett långt, underbart och hälsosamt liv. Ett sånt vill jag ha. 

 
Söndag 21/8

Jag andas in sommarens sista bleka dofter, med minnen från förr, när ängarna stod i full blom och hela världen var full av förväntan. Fast i luften dallrar fortfarande förväntan, dock av en helt annan sort. More to come...

Torsdag 18/8

Undrar vad som är värst. När mannen har influensa eller barnen? Min man är hittills den enda som har drabbats av värsta sortens nackstyvhet i kombination med hög feber. Jag känner av värk i hela kroppen och febern lurar bakom pannbenet, men inget mer händer. Barnen håller för högtryck fortfarande.

Hjärtat känns vidöppet och det är så mycket som behöver plats här. Alla längtar vi nog lite tills skolan börjar på måndag. Det har varit ett ovanligt långt, härligt sommarlov och man märker hur barnen...ja, alla, lite till mans, sjuder av understimulans. Längtar tills jag får mer tid att skriva när barnen är i skolan....

Det är nästan lite overkligt att plötsligt bli sjuksköterska åt sin man, mitt i sommaren. Med barnen är man van men nu blev det nästan som en "mission" för oss alla att få pappa frisk. Alla har vi sprungit som tettingar med hett te, vatten, sugrör och filtar. Lite mysigt är det förståss också.

Det är underbart att känna sig så behövd av sin äkta hälft. Klart man känner det annars också men nu fann tacksamheten inga gränser, grrr...Idag är det bättre som tur är. Erkänner att jag ändå föredrar att ha honom frisk och kry trots allt.

Lisskillen är på G. Det dröjer inte länge förrän han kryper iväg. Jag tror det lutar åt "brummebjörn" stilen. Krypstilen där både handflator och fotsulor är i marken samtidigt. Ganska väntat tror jag. Varför börja krypa på knäna när man kan starta på fotsulorna direkt?

På lördag är det barnkalas nr. 2 för 6-åringen. Hon fyllde ju mitt i semestern och ingen var hemma. I år är hon lovad ett riktigt kalas för kompisarna, big time! Discokula, låten "Popular" och leken "Hela havet stormar".  

Hon är så pirrig i magen att hon inte kan sova. Hennes stora kärlek ska ju komma. Jag rycks med av hennes vibrerande känslor och minns hur kär jag fortfarande är....i min febriga make med den stela nacken. Det blir kyss på örat ikväll.

Tisdag 16/8

No fear. En välkänd sporthojsdekal. Eller var, iallafall , för mig när det begav sig, 1998. Lev med no fear. Vad annorlunda livet skulle vara.

Fick en stark lust att prova skinnstället och pjucksen. Det rödsvarta skinnstället sitter som gjutet, även idag, 13 år senare. I maggropen förnimmer jag plötsligt en stark fladdrande känsla. Precis som den man får som stjuss på en TL1000R... precis när framhjulet lättar från asfalten...i 200 blås. Känn vinddraget....hur det bara dååånar i hjälmen.

Wheelie känslan är unik och ändå kände jag den precis nu. Mera, mera sånt! Undrar om det finns något mer som skulle få mig att känna den där wheelie känslan, fast utan wheelie?

Jo, man måste ha lite fart för att göra wheelisar. Och nej, polisen var inte där.  Jakten på wheeliekänslan fortsätter.

Airbrush, så heter det. Målartekniken som är rätt för mig. Nu blir det till att gå kurs i att måla med airbrushspruta. Känslan säger mig att uttryckssättet är det rätta. Färg och luft som blandas och sedan landar på underlaget i olika koncentrat.

Jaa...vem vet, kanske blir det jag och Harley snubbarna som målar dödskallar och brandgula flames på stänkskärmarna. Jag får kanske skaffa mig en EPA traktor att öva på.

Måndag 15/8

Sista veckan på sommarlovet har börjat. Det har varit en härlig sommar. Barnen är nöjda trots att det inte blev någon solsemester utomlands i år. Det enda större äventyret var Mumindalen i Åbo. Åka färja, bada på vattenland och passera finska gränsen. Det är vad 8-åringen kommer att berätta i skolan när de frågar vad han gjort på sommarlovet. "-Jag har varit i Finland." Härom dagen frågade han mig om hur många länder han varit i. Det är tydligen viktigt att kunna berätta det.

Osökt kommer då funderingar kring vad som smäller högst. Vad är definitionen på ett lyckat sommarlov? Är det den som grillat mest, haft flest fester, varit i flest länder, solat och badat mest, gjort mest häftiga saker? Allt är givetvis relativt. Våra barn är nöjda med att ha metat gädda, hoppat studsmatta, lärt sig: simma, spela vändtia och äta sushi med pinnar. Förutom sol, bad och spontanlek med kompisar förståss. Fast jag kan inte låta bli att undra om det hade varit ännu bättre att ta den där veckan på Mallis också....

Prestationsångest? Skulle ha åkt utomlands eftersom alla andra gör det? Näe, inget sånt....eh...eller..ehh..kanske lite..

Lisskillen sitter i mitt knä och brummar som en trimmad tvåtaktsmotor. Han mår gott.

Lördag 13/8

Tillbaka till brottsplatsen. Ja, så känns det när jag klev ut från frissan. Ytterliggare ett beslut hade blivit verklighet. Väl hemma igen möts jag av min man som utbrister "-Du ser ut som nån jag kände!".

Är det inte så med allt? Att allt går i cykler. Kläder, inredning, stil, you name it. 80 och 90-tals mode kommer tillbaka. Nu ser jag ut som AK reloaded. Kanske är det så. Fast allt blir ju aldrig riktigt exakt likadant som i förra svängen. Som 15 år äldre än när det begav sig har givetvis något hänt, konstigt vore det ju annars. Men, det största har nog hänt inombords.

Jag är ruggigt nöjd med nacken. Den som numera är rak och stolt efter all yoga. Huvudet bärs med värdighet och det är en speciell känsla att ha nacken exponerad för första gången på så många år. Känner mig mer vältränad och stark än någonsin. Kroppen och Knoppen har Power. Även om den har en tendens att vackla ibland.  

På väg hem har jag glömt var man går ner till tunnelbanan. Det tog några sekunder innan jag kom på det. Då slog det mig. Vilken skräck! Tänk om jag helt plötsligt bara glömmer bort allt jag kan. Väl tillbaka på jobbet tror alla att det är samma gamla energiska, högpresterande, tokstrukturerade AK som är tillbaka. Och så kanske de upptäcker att jag är någon helt annan. Att jag glömt allt jag kan....

Skräcken griper tag om mig och tankarna snurrar. Tänk om allt fler går in i väggen för att företagen vill ha ut allt mer av varje anställd. Kanske måste var och en utföra tre jobb samtidigt. Allt fler orkar inte....eller vill inte. Kanske är det i grunden samma sak när kroppen och knoppen säger ifrån.

Med tiden växer sig, sakta men säkert, en motrörelse som vägrar ställa upp på företagens krav. Istället vill allt fler ha 6 timmars arbetsdag, lika lön för alla och livstidsanställningar. Det resulterar i att företagen flyr utomlands och Sverige blir tomt, fattigt och mörkt. Vi blir som öster om Öst där vår viktigaste sysselsättning blir att köa för vårt dagliga bröd. Nog för att vi svenskar sägs vara bra på att köa men är det så vi vill ha det? Såklart INTE.

Det måste finnas en annan lösning. Kanske att fler börjar lyssna på sig själva. Vad vill jag? Vad gör mig lycklig? När går allt lätt och smidigt för mig? Vad får mig att spritta? Svaret på den sista frågan är för min del: Rock 'n' Roll.

När fler och fler vägrar förställa sig och istället är sanna mot sig själva tror jag att företagen kommer att få se en enorm kraft och förändringspotential med rätt människa på rätt plats. Det spelar ingen roll att jag som arbetar med rekrytering försöker se till kandidatens allra innersta önskningar om drömjobbet och deras potential att förverkliga det.

I slutändan kraschar drömmen ändå eftersom företagen bara ser kandidaten som endimensionell. Det du har på CVt är vad du kan. Men, tänk vad mycket de missar.....

Självklart finns det många företag där ute som visst är intresserade av människors utvecklingspotential, sanna styrka och dolda talanger. De företag som vågar och lär sig knepen att anställa människor med visioner, idéer, stark vilja, beslutsamhet, spirit och med den sanna övertygelsen att ingenting är omöjligt kommer att vara de mest framgångsrika i framtiden.

Jag önskar att det var lättare att känna igen Er.

Fredag 12/8

För länge sen sa en fd kollega till mig syrligt "-Som konsult får man ta en sked skit om dagen " Han hade varit konsult i halva sitt liv, var oerhört rutinerad och respekterad i sitt yrke. Då, när det begav sig, ryckte jag nog mest på axlarna och knep käft. Som om påståendet helt enkelt är ett vedertaget fenomen i branschen och nåt man bara får tåla.

Men, I have been there and done that. Det handlar bara om vad jag väljer att göra. Jag gör som Grynet. Jag tar ingen skit!

Konsult kan man vara ändå och samtidigt säga nej till sånt som inte känns bra. Vara sann mot sig själv helt enkelt. Om det kostar mig några tusen i arvode hos en kund , ja , då var det ingen kund för mig. Punkt. Jag har kört över mig själv tillräckligt många gånger för att veta vad det handlar om.

Nu när jag ser ett hinder torna upp sig eller när jag springandes ska upp för den där sista branta backen ser jag en annan bild framför mig. Inte något tvång som att äta en sked bajs utan snarare en utmaning. Den utmaningen blir för min inre syn en stor rosa marshmallowelefant. För att klara hindret på bästa sätt, utan att svimma av utmattning eller kvävas av prestationsångest måste jag äta elefanten i SMÅ tuggor.

Det blir som ett mantra. " Den rosa elefanten bör ätas i små tuggor ". Det fungerar varenda gång. Jag klarar backen, forcerar den negativa tanken, tar kontroll över prestationsångesten och skrattar frustrationen i ansiktet. Ditt hinder kanske ser annorlunda ut, kanske ingen rosa elefant utan något helt annat. 

Akspot.se , ja, nu är den live. Jo, jag är nog rätt nöjd ändå med namnet. Det är ju precis vad det är. En spotlight på mig. AK i rampljuset. En spot som lyser igenom vilket pansar som helst. Jag kan inte annat än vara helt ärlig, sann och öppen när jag skriver. Någon annan, som typ Clint, skulle säkert se det som ruggigt självupptaget, egocentriskt och uppblåst men....jag distanserar mig från såna tankar. Jag lär kanske aldrig bli kvitt dem helt men who cares...

Torsdag 11/8

En tokdag är det. Efter telefonkö till Tele2 och knas med datorn gav jag helt enkelt upp. Insåg snabbt att jag skulla ha gjort det mycket tidigare.

Vi gick och cyklade till lekplatsen. Där fastnade vi en lång stund. Barnen fick nya kompisar och lekte tills de var högröda i ansiktet av lycka och svett. Sen lekte de lite till. Lisskillen provade under stor förtjusning bebisgungan för första gången. Sen satt han i mitt knä och tittade på när de andra lekte och bokstavligen morrade högljutt av förtjusning.

Snart snart är du också så stor att du kan prova stora rutschkanan. Tålamod min vän, tålamod...

Hmm...kanske inte något vi är kända för att ha i den här familjen....

Snart bär det av till Legobutiken där de har ALLT. Skolkillen ska minsann visa mig. Alla reservdelar finns. Vad man än saknar så finns det där. Spännande!

Onsdag 10/8

Igår surfade jag runt på nätet och letade textilfärger, färgsprutor och annat som kan vara bra att ha när man ska göra det jag har föresatt mig. En tavla full av händer.
I min iver drog jag med alla barnen till Panduro för att fråga om viljen färgspruta som kan ge önskat resultat. Jag spände ögonen i expediten bakom kassan och förklarade kort min idé. Att jag var ute efter sprutfärg för att göra handavtryck på textil, såsom när urtidsmänniskan gjorde grottmålningar....

Que?!? Du skulle ha sett hennes min. "-Näe, jag förstår inte vad du menar. Vadå, grottmålningar, jag var inte född då tyvärr. Hehe..." När man inte riktigt vet vad man letar efter, bara har en bild i huvudet hur det färdiga resultatet ska se ut, då hade man lätt kunnat tappa sugen av ett sådant bemötande. Men, inte denna gång. Drivet i den här idén är så stark att jag knappt fattar det själv.

Något syfte måste det ha även om jag inte kan förstå hela sammanhanget ännu. Jaha, vad gör jag nu då?
Jo, vi drog till Lekia och inhandlade ett lekkit för 6-åringar innehållande textilfärg på sprejburk avsett att sprejas på kläder. Det kändes som att det var värt 50 spänn för att göra det första testet. Därefter inhandlades textilduk på Clas Ohlson.

Allt detta skedde igår och nu var jag redo. Idag har det skett. Efter att ha invigt barnen i mitt experiment lånade de villigt ut sina händer. För att undvika alltför mycket kladd ritade jag av deras händer på papper, i flera lager. Dessa klippte jag sedan ut och fick ett antal mallar att använda. Med mycket pirr i magen var det så dags. Jag lovar att det inte var bara jag som var pirrig. Barnen följde mitt skapande med stort intresse. Och....voilá! Där var den. En testtavla, i liten skala, med barnens vita handavtryck och blå sprejfärg runtom.

WOW! Alla utbrast vi......så BRA det blev! i en kör. Det har nu gått fyra timmar sen vi gjorde tavlan. Jag kan fortfarande knappt ta ögonen ifrån den. Hjärtat gör volter när jag ser på den. Ibland dyker en tanke upp i skallen...."-Men, oooaah, så löjligt!"

Tyvärr, jag lyssnar inte på vad huvudet säger i den här frågan. Det är hjärtat som styr.

Åskan dånar över hustaken, regnet piskar och ragnarök närmar sig. Vem bryr sig? Det är bara mysigt.

Nu har jag gjort det igen. Nåt jag lovat mig själv och Suz. Jag har uppgraderat den här sedan och köpt ett domännamn! Snart kommer den här sidan att heta www.akspot.se och inget annat. Tänkte först döpa den till "lifeprints" men det var redan upptaget.

Fast det är vad jag ser texten som. Lifeprints. Mina lifeprints. Det känns bra. Grattis! Jag tror vi ska fira lite ikväll.

Måndag 8/8

Efter en pratstund med Suz har jag nu lagt till actionlistan att sätta igång med tavlorna av händer och att göra bloggen mer publik. Det känns stort men helt naturligt. Tiden är mogen för detta. Jag har också lovat mig själv att hålla mig så långt borta från jobbet som möjligt.

Det här är min tid. För första gången i mitt liv gör jag något som gagnar mig själv under en mammaledighet. Jag dras inte in i centrifugen med tvätt, bajsblöjor och nattamning.

Han är så klok och självgående vår bebis. Det är som att han vet vad jag behöver och vad han själv behöver. Inget sker på bekostnad av något annat. Allt är av uppbyggande art. Energin som cirkulerar föder ny energi, hela tiden. Ingen är slutkörd, arg eller toktrött. För allt som tar ger så mycket mer tillbaka.

Söndag 7/8

En kvällsrunda blir det för att lufta lungorna. Men, efter att två gånger denna sommar drabbats av mjölkstockning är man försiktig av sig. Fast inte just denna kväll tydligen. När jag sprungit 50 meter öppnar sig himlen och ett underbart varmt, ösande sommarregn gör sig gällande. Då slår det mig. Gulp! Detta är mjölkstockningsväder!

Något får mig ändå att ta mig igenom rundan, lycklig men genomvåt. Istället upprepar jag mantrat för mig själv. "Det blir ingenmjölkstockning idag, nej nej, go away!" Och det lyckades. Mantrat höll måttet och jag fick mer ut av springturen än jag trodde var möjligt.

I mina tankar visar sig återigen ett konstverk fullt av händer. Fast denna gång målad i olika färger och med blåsteknik. Så som urgamla grottmålningar där man blåst ockra mellan fingrarna varpå handen lämnar ett avtryck. Jag ser tavlorna färdiga för min inre syn.

En av dem är full av handavtryck stora som små, familjen Hillborgs, med blåsfärg i olika färger. Den heter "Kilroys where here". Den andra har formen av en maskros med dess stjälk och blad. Den heter "Maskrosbarn". En annan kommer att heta "Lifeprints"....

Är det en slump? Näe, jag tror inte på slumpen. Väl tillbaka från springturen med kristallklar idé och vision. Vad får jag se på köksbordet. Teckningar som barnen gjort medan jag varit borta. Teckningar av händer! De har ritat runt sina fingrar med tuschpennor så att händera avtecknar sig på papperet!

Jag är helt mållös. Något varmt och stort blossar upp inom mig. Kan man få tydligare tecken på att det man tänker är rätt?

Under tiden jag skrev ner detta på en servett (för att lite senare knappa in det på datorn) ropade min man 3 gånger "Ta med en gaffel och drickan" (Vi ska nämligen äta middag ute på altan) När jag skrivit klart måste jag ändå ropa "Var det en sked?" "Näe, en gaffel" svarar han lugnt och tålmodigt. Som om han inom sig vet att det är något viktigt som försigår i mitt huvud, just i detta nu.

Take me on Your wings of Love - fly baby fly!  

Lördag 6/8

Bevittnar just ett nytt påfund. Det kallas toktennis. Ena spelaren har en liten dockstekpanna av tenn, den andra en plastgaffel. Med dessa verktyg bollar man sedan en lila ballong emellan sig. På rent allvar. Det är Tennis med stort T. Det är svåra poser...där slänger han sig...aaahhh.

Reglerna är otydliga men vad gör det. Här är spänning på hög nivå. Ska ballongen klara nästa gaffelserv? Aarghhh, neeej, där small den. Men det var roligt så länge det varade. Här vilar inga ledsamheter.

Fredag 5/8

Natten mellan tisdag och onsdag, dagen då jag skulle träffa Europachefen, drömde jag att jag var soldat och stred på ständerna i Normandie. Det var mycket verkligt.

Jag kände tyngden från ryggsäcken och granatkastaren i mina armar. Jag hörde hur kulorna ven om öronen, kände vinddraget när en passerade någon millimeter från högra örat. Jag kände tyngdlösheten i vattnet där jag kajkade mig framåt och slutligen sanden under handflatorna när stranden tog vid.
Där vaknade jag. Kallsvettig men beslutsam.

Så, nog var jag förberedd på det värsta alltid. Men, ballongen sprack.

Jag behöver inte välja, inte göra. Jag behöver bara vara.

Min tjänst finns kvar och jag behöver inte söka, inte gå igenom någon tung intern rekryteringsprocess i höst. Det är befriande. Allt känns lätt helt plötsligt.

Ingenting är omöjligt.

Tisdag 2/8 kl.19.27

Sms från chefen. Direkt går autopiloten på. Jag blir en plåtniklas, endast hjärnan är med. Övriga kroppen skiter jag i. Alla känslor stängs av. Det måste ske en förändring. Detta är inte sunt.

Energin som jag lägger ner på jobbet måste gå inifrån och ut, inte utifrån och in. Eller, både och. Fast då måste inifrån och ut vara lika med utifrån och in. Make sense?

Me => = <= Work

Me and Work - dessa båda är helt avhängiga varandra. Om det blir obalans leder det till att "Me" förlorar, i alla lägen. Det ska aldrig hända mer.

Någonstans långt bortifrån, från en galax far far away kommer det. "May the force be with You"

Tisdag 2/8

Mitt hem är min borg. Har jag sagt det förut? Villa Hillborg är min borg. Här får jag både vila, styrka, inspiration och idéer. Jag står inför ett vägskäl. Ett stort viktigt beslut ska tas. Det gäller livet.

Well, jag tror det redan är taget, beslutet. Men likväl känner jag mig svag och hudlös inför mötet med Europachefen i morgon. Jag som nu är så öppen, mottaglig och ärlig måste stå pall. I morgon kommer jag att utsättas för manupilation på hög nivå, av ren välvilja från företagets sida men....den stora frågan består. What´s in it for me?

Släpp sargen, syster! skrev Suz när jag dryftade min oro för att bli övertalad. Ändå likväl sitter jante där och viskar, (eller är det Clint?) Inte kan du väl tacka nej till ett välavlönat jobb, i Stockholm, som innehåller allt det du redan kan? Det vore ju hål i huvet, eller?

Snarare är det så att jag har fått kontakt med mig själv. Kroppsligt, själsligt och intellektuelt. Hela mitt väsen skriker "Nej, jag vill inte". Och då blir det så. Jag kör inte över mig själv en gång till. Let me fall.

Istället tar jag fram mitt ärliga och sanna jag. Bjuder dem på AK, unplugged. The real thing.

Beroende på vad de vill prata om kommer jag att vara mycket känslig för stämningen och ta reda på vartåt det barkar. Jag har lovat mig, Suz, min man, min familj, och hela världen att vara helt ärlig med dem.  

Kanske händer något oväntat? När man minst anar det...

Fortsättning följer....

Förresten, en helt annan sak.

Vi har haft sophämtning idag. När kärlet är tömt kliver sopgubben ur bilen. Han har något i handen som han riktar mot muren. Jag går ut och frågar om det är något problem. Tänker att han kanske mäter avstånd eller liknande och att vi ställt kärlet för nära muren. Men, nej då. "- Jag bara fotograferar de vackra rosorna!"., säger han och ler. Sen hoppar han in i bilen och kör vidare. Kvar står jag med känslan av att något slår volter av lycka i maggropen.

Du kanske redan har räknat ut att jag älskar min nyanlagda rosenrabatt. Hela familjen älskar den. Vi har redan fått många positiva kommentarer. Alla som går förbi beundrar de vackra rosa, röda och vita rosorna. Men, jag tror nog att sopgubbens betyg var det bästa hittills. 

Söndag 31/7

bloggbanner-afrikas-horn-250-250.jpg

Foto: Kate Holt UNICEF

Mitt i den svenska sommaridyllen slår den till. Den värsta svältkatastrofen i mannaminne på Afrikas Horn. Kvinnor och framförallt barn står inför faktum. Ingen kan fly alla måste genomlida torkan, svälten, våldet, nöden.

Det är ofattbart och obegripligt efter att ha sett mina egna barn bada i poolen, hela dagen, tjutandes av skratt. Men ändå så verkligt att budskapet når mig, genom tvrutan, rakt in i hjärtat.

Det finns ingen tvekan. Vi har gett en hundring per familjemedlem för det kändes omedelbart rätt för oss. Vad känns rätt för Dig? Varje litet bidrag gör skillnad.

Miljontals barn drabbade av svältkatastrofen på Afrikas horn

En livsfarlig kombination av torka, pågående konflikter och eskalerande matpriser har lett till svår undernäring i Östafrika och miljontals barn och kvinnor riskerar nu att dö.

UNICEF finns på plats och gör allt vi kan för att rädda barnens liv genom att se till att de får rent vatten, näring, vård och mediciner.

Och du kan vara med och rädda liv. SMS:a LIV till 72 900 och skänk 50 kr. Det räcker till 13 påsar nötkräm mot undernäring eller 29 påsar vätskeersättning. Tre påsar nötkräm om dagen kan vara allt som krävs för att rädda livet på ett undernärt barn.

Du kan även ge en gåva till Östafrikas barn här! (http://www.unicef.se/stod-oss/afrikas-horn)

Läs mer om vad UNICEF gör för barnen på Afrikas horn. (http://www.unicef.se/stod-oss/aktuella-insamlingar/katastrofhjalp-till-afrikas-horn)

Tillsammans gör vi skillnad! Ge en gåva och rädda ett barn idag!

Lördag 30/7

Sann entreprenörsanda råder. Min son har anförtrott mig flera av sina idéer som han gått och funderat på länge och väl. Kl.06.15 i morse väcks jag av beskedet att "- Nu är massageaffären öppen. Välkommen!" Som tur var lyckades jag övertyga honom om att han behövde fixa och ordna i affären en stund så att det skulle vara riktigt fint innan de första kunderna strömmade till. Men 07.00 satt jag sedan där och blev masserad i 5 minuter för 5 kr.

Jag inspireras av den kreativitet och nytänkaranda som råder här hemma och försöker suga i mig all den energi som alstras. 

Tänk att vara så orädd, modig, rakt på och sann i allt man gör! Dit vill jag komma. Jag är lyckligt lottad som omges av en sådan gynnsam atmosfär.

Tisdag 26/7

Tiden flyr men tankar och reflektioner dyker upp ibland ändå. Som tur är. Semesterveckorna innehåller mycket av det som hör sommaren till och som får mig att koppla av, stanna upp, andas....men också längta...tills allt startar igång igen. Att efter flera veckor av tankefrid få känna hur kreativiteten rinner till och energin återvänder med kraften av en gigantisk våg....det är härligt. Och det händer för mig, varje höst efter en lång sommar.

Och nej, det har inte hänt än, för hösten är tack och lov inte här än.

Tro inte att jag ändå har kännt av sommarstressen runt omkring mig. Det är otroligt hur extremt känslig jag blivit för stämningar, människors agerande och vad som är bra eller inte för mig. I smått som stort. Jag kan rent intuitivt känna när jag pratar med någon, även på telefon, hur energin går ner. Då vet jag att det är dags att avsluta. Och i de allra flesta fallen lyckas jag med det också.

Under sommaren är det en del möten som det blir mer av än vad som är hälsosamt. Efter att min dotter har fyllt år och jag körde min kära gamla mamma hem till lägenheten uppstod den vanliga situationen. Det är aldrig nog. Jag kände starkt i bilen att här kunde jag inte jamsa med och lova saker jag inte kunde hålla. Nej, jag sa rent ut vad jag kände. Det kanske lät hårt men det fanns inga andra ord.

På vägen hem, ensam i bilen, kände jag ett starkt behov av svar, vägledning eller kanske bekräftelse. Jag åkte omvägen över pappas grav och när jag stod där vid graven var det två saker som kom upp mycket tydligt.

1. Han är inte där

2. Det Du gör är helt Rätt

Att han inte finns där, det har jag vetat länge. Han finns i mitt hjärta, ständigt närvarande. Därför blir det inte att jag besöker graven så ofta. Att det jag gör är Rätt kändes oerhört befriande. Jag tackade högt för den insikten samtidigt som gravvården vättes av mina tårar.

I bilen hem från kyrkogården var jag inte ensam. Luften var så tät av närvaro att jag hade kunnat skära i den. Lätt klappade jag med handflatan på framsätets sits och sa högt. "Tack för att du finns Pappa".

Natten därpå drömmer jag mycket tydligt hur en kvinna, ja, det är nog Märta fast en yngre upplaga än vanligt, Märta 50+ typ, ser mig i ögonen och utbrister "-Nämen, JA, det måste vi. Vi bara MÅSTE hitta tid för en lunch så att jag får höra allt som händer nu."

Allt talar sitt tydliga språk. Jag har inte haft tid att lyssna på Märta på ett tag, mitt i allt badande, matlagande, kantarellplockande, semesterutflyktsplanerande...

Det känns som mycket händer och har hänt inom mig under sommaren som jag inte ännu fått kontakt med.

Så, har jag nåt val? Det är bara att boka en lunch med Märta på tu man hand och se vad vi kommer fram till.

Söndag 3/7

Det är inte mycket som har fungerat med det mobila bredband jag fixade till landet, hittills. Men...nu har jag kommit på det så problemet är nu löst.

Efter en vecka ensam med barnen på landet har mycket tankar passerat och anteckningarna har skett på papper, servetter, tidningar eller annat som finns att tillgå lite här och var. Mina "windows of opportunity" att skriva är ibland mycket korta så jag få delge mina funderingar successivt, i små doser.

Just nu läser jag om Bodil Jönssons "I Tid och Otid" samt Sanna Ehdins "Finn din energikod". Många självupplevda sanningar dyker upp och det är stärkande, energicentrerande och insiktsfullt att ta del av dessa från författarnas perspektiv.

Jag kommer till större insikt kring mitt utmattningssyndrom som jag upplevde både fysiskt och mentalt 2009. På 6 månader tog jag mig lyckligtvis tillbaka till livet genom vilja, yoga och en medfödd inre drivkraft. Det är som grodan i grytan, pga sin växelvarma natur märker den inte mycket när vattnet blir varmare och varmare. Den anpassar sig och anpassar sig och...rätt som det är så är grodan kokt.

Så tror jag det var för mig när jag gick in i väggen. Jag bara körde på utan att märka vad som höll på att hända.

Väl på landet till Midsommar skulle jag ta min första springrunda längs med den välbekanta skogsvägen. Jag var laddad både fysiskt och mentalt. Förberedd på en avkopplande, lagom anstängande 6 km träning. Vad händer? Jo, när jag kommit 200 meter kommer två fyrhjulingar bakom mig. De kör inte om utan lägger sig sådär retsamt långsamt precis bakom mig där jag springer.  

Ska jag stanna eller springa fortare? Jag vill inte störas av dem men...vips så är min mentala energi punkterad. Mina förväntningar på springturen krossades och det blev helt enkelt ingen bra träning trots att de sedan svängde av och jag sprang mina 6 km. Där ser man vad mycket det betyder att både kroppen och knoppen är med på det hela.

I´m glad to be back! More to come....

Tisdag 21/6

Första veckan på sommarlovet gick fort. Det var egentligen inget sommarlov eftersom det varje dag var något viktigt vi måste uträtta som, bilbesiktning, tandläkaren, BVC etc. Men, nu är det gjort och lugnet börjar sakta lägra sig. Det första 8 åringen sa när han vaknade i morse var..."-Idag ska vi inte åka någonstans va? Bara vara hemma! Yess!" Han talar för oss alla i familjen.

Jag letar febrilt efter mina beiga klacksandaler. Sulan på de svarta gick av förra sommaren och än har jag inte hittat några snygga nya som jag vill ha. Så hittar jag dem, tror jag....fast bara EN beige sandal. Hur är det möjligt? Nu har jag letat igenom varenda skrymsle i hela huset. Fortfarande bara EN sandal. Useless alltså!

Jag börjar tro att det är nåt Bus. Alla föräldrar, se till att titta på TV4:s "Buskul" tillsammans med era barn. Om inte...känn dig lurad. Men, nej, denna gång är det inget bus, det är "for real".

Vi får ha Knaskalas med insläpp endast mot uppvisande av bara En sko. Vänster eller höger kan få vara frivilligt.

Kokar rödbetor för att äta varma med smör....mmm så gott! Men, de himla rödbetorna blir ju aldrig kokta! Det slutar med att de får koka i 3 timmar. När de sen ska ätas smakar de.....ingenting. Det är samma fenomen som när jag häromdagen kokar ägg och de sen är omöjliga att skala. Jag döper dem till "ägg från helvetet".

Och det händer alltid när man har bråttom. Känns det igen?

Ett boktips såhär i semestertider, från en som vet hur det känns. Läs "Finn din inre styrka" av Sanna Ehdin. I boken sätts ord på exakt det som hänt mig de senaste åren. Nu är jag på väg att hitta mig själv, min styrka för att leva mitt liv och ingen annans.  

Att lyckas betyder inte automatiskt att man blir lycklig.

Tisdag 14/6

Monica Ahlbergs förord till boken Klassiska tårtor berör mig. "Säg tårta och ingen går oberörd." Med just den frasen börjar det. Det underliga är att jag hittar så många beröringspunkter med den jag vill vara, hur jag vill leva och vad jag vill åstadkomma här i livet med att baka tårta. Uttryck som " fantasin kunde få flöda just så fritt som jag önskade" eller som i vad som är viktigast i skapande av en god tårta....dvs. ett stort mått generositet "den måste ha mycket fyllning", lite tålamod "den måste ju bli ganska rak" och ingen rädsla....för kalorier "den måste ha mycket fyllning".

Min före detta etta gluttare var under våren med i ett "tårtrejs" på skolan. De blev indelade i "team" och skulle baka den snyggaste, godaste, finaste, största...you name it.....tårtan. Min 8-åriga killes team blev 2:a i tävlingen och jag har aldrig sett honom så stolt. Det skrev han om i sin dagbok på kvällen. Ja, just det, 8 år och skriver dagbok ibland. Bara det. Han är en insiktsfull liten...stor... kille.

Måndag 13/6

Första dagen på det allra första sommarlovet är till ända. Och vilken dag sedan. Två mammor och fem barn har varit på Gröna Lund 12-18. Karusell, sockervadd, skjuta prick och klubba. Allt på en gång.

Efter att i morse ha stekt pannkakor för ett kompani blev hela utflykten ovanligt lyckad. Mat och frukt räckte även till hemresan. Man blir hungrig av att åka nyckelpigan... Hann bara hem och vända då det sedan var Styrelsemöte för min del.

Men, så slår det mig. Något känns annorlunda än det brukar. Hela mitt väsen är uppfylld av en känsla så härlig att jag saknar ord. Vanligtvis är man snarare utschasad och helt slut efter aktiviteter långt mindre vidlyftiga än Grönan med fem barn. Så, vad är annorlunda? Hur kommer det sig? Ända in i hjärteroten gläds jag över barnens härliga dag. Jag försöker sätta ord på det jag känner. Känslan är stark, livsbejakande, no limit feeling. Bara det viktigaste räknas, i stort som smått.

Alla grabbade varsin kall pannkaka på båten över till Slussen. I näven, utan sylt åt var och en upp den. Den gav tillräcklig med energi för att barnen skulle orka hela vägen hem. De små detaljerna under dagen är spontana, oplanerade, opretantiösa, fria från värderingar och .... dunderuppskattade av alla. What a feeling... (tänk Falshdance soundtrack...)

Essensen i känslan jag försöker beskriva rimmar lätt med "take your passion and make it happen". Fast från en annan vinkel än jobbet. Detta måste jag ta upp med Suz för att få hjälp att sätta fler ord, mitt i prick, på detta. Jag är så nära, så nära. Tänk att jag praktiserar det jag lärt mig om mig själv i varje stund, varje sekund, hela tiden...utan att knappt veta om det....Amazing!  

Tisdag 7/6

Vaknade och trodde det var måndag. Körde dottern till dagis fast hon är ledig på tisdagar. Personalen bara log, lite lätt överseende. Det är hektiska tider nu. Det kan nog fler än jag hålla med om. Skolavslutningsveckan kommer jag att använda till att slå knut på mig själv för att hinna baka, fixa utklädningskläder till musikal, köra barn till tandläkaren och vaccinering. Men, det är inget besvär, det är ju bara självklart att det blir så här när allt klumpar till sig.

Igår trodde jag det var styrelsemöte 19.15 så vi tokstressade hem från landet och jag tryckte i mig 14 (!) bitar laxsushi innan jag, påväg till bilen, vände för att kolla tiden en gång extra.....då...ser jag det. Det är nästa måndag.

Efter en långhelg på landet med värmebölja har blommorna vissnat hemma. Men det gör inget. På landet är det nu nästan mer ordning än hemma. Övervåningens sovrum är iordningsställda. Ett för barnen med våningssäng och lekyta. Ett annat för oss vuxna med dubbelsäng ... och ja, lekyta där med.

De två äldsta barnen har badat i sjön, två dagar i rad. Jag frågar blivande sexåringen hur hon lyckades vara så morsk och doppa sig på direkten. "-Jag tänkte på nåt annat" blev svaret. Jag tror att jag ska försöka tänka lite mer som henne ibland.

I morgon träff med Suzanne så ikväll ska jag lyssna inåt och höra vad som är på G därinne. Rekommenderas.

Onsdag 1/6

banner-pojke-200-150fvu.jpg

Vad är det viktigaste vi har? Jo, barnen!

Jag drar mig till minnes en händelse på ICA rätt nyligen. Strax innan kassorna råkar en liten pojke, kanske i 2- årsåldern,  av misstag , springa rakt framför en äldre förlamad herre körandes sin termobil (eller vad det kallas). Nu gick det inte särskilt fort. Mannen låg inte på gasen direkt och pojken hann undan utan problem.

Men så stegar Pappan, nästan omedelbart, fram till barnet och jag hinner tänka att ....nu ska de nog gå iväg till lördagsgodiset... När plötsligt pappan ryter åt ungen och sliter tag i hans arm så att den lilla killen nu skrikandes, gråtandes hänger i luften en lång stund i bara armen innan han bokstavligen slängs ner på golvet.

De lommar iväg mellan hyllorna medans lillkillen fortsätter att skrika i högan sky och ta sig för armen. Herregud, det måste ha gjort ordentligt ont!

Herren i termobilen ser förskräckt på mig och utbrister "- Men, SÅ gör man väl iallafall inte, va!?". Själv är jag stum och fullständigt skakad av den händelse jag just bevittnat. Kroppen känns som förlamad en lång stund efteråt.

Om lillkillen får stå ut med sånt på ICA, vad får han inte uppleva hemma....

Därför....

Kämpa för varenda unge!

Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på – eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.

Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad. 

UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.

Läs mer och ge ditt stöd du också på www.unicef.se/stod-oss

Det känns starkt. Vi kanske inte kan förändra världen idag men allt stort börjar med något litet. Du kan göra större skillnad än du tror.

 

Tisdag 31/5

Vaknatten är över. Lisskillen sover, brakförkyld med igensvullna ögon. Ja, sånt är livet. Det är aldrig kul att vara förkyld.

Sommarfest på förskolan idag. Lilltjejen är vacker som en dag i sin röda sommarklänning med rosor på. Med ögon strålande av förväntan och glädje klarar hon inte att hålla sig längre. Överraskningen läcker ut. Viskandes i mitt öra får jag höra. "Jag ska spela ukulele på sommarfesten mamma." Lugn bara lugn, jag lovar att glömma bort det tills kl.15.30.

Nu har jag beställt Musikalbiljetter. Barnen är på skola och dagis. Texten är skickad till förskolans tidning. Bokningen är klar till Muminlandet. Ja.......med en lätt känsla av antiklimax sitter jag nu här vid köksbordet.

Nu ska jag ta igen mig innan det är dags att åka och handla. En mamma måste hålla vad hon lovar. Hemmagjorda chokladbollar, fruktsallad och bamsemackor till picknickkorgen. Och som genom ett trollslag vaknar lisskillen....

Kl. 12.11

Jag känner mig som en naturkraft redo att göra sin impact! Ingen natural disaster utan tvärt om. Looking for having a great impact on....earth, infrastructure, nature, society.....whatever, where ever...

Ringer WWF. De har lunchstängt mellan 12 och 13. Nåväl, det gick inte att utnyttja detta fönster för det här ändamålet just idag. Men, jag ger inte upp. Ringer när nästa goda tillfälle dyker upp.  

Kl. 13.10

Känner mig som han i Cliffhanger...hängandes utför stupet...för att sen med kraft svinga sig upp igen, hur otroligt det än ser ut. Den kraften kom efter ett (nöd)samtal till Suzanne. Yess!

Har WWF-pratat. Det är Done. Positivt. Jag har även mailat National Geographic Sverige och frågat om de är intresserade att ha kontakt med en nyfiken, äventyrlig, uthållig och pålitlig frilansskribent. Ishlo Pishlo....får se vad som händer. Snacka om att våga tänja på gränserna.

Har kommit på att när jag skriver måste det vara om något jag anser vara viktigt. Jag kan inte bara blogga för bloggandets skull, dvs. skriva om vad jag åt till lunch. Det blir för endimensionellt.

Rymdbolaget som arbetsgivare, kan det någongång vara möjligt? Är satellitbildstolknings projekt enbart för ingenjörer?Det återstår att se. Frågan parkeras tillsvidare.

Måndag 30/5 

Jag tror att jag trampat på en ledtråd.
 
När jag gick på gymnasiet jobbade jag två somrar på arkeologiska utgrävningar i Stockholm, Grödinge. Jag ville bli arkeolog och hittade dessa platser själv. Det var dels ett fält med stenåldersgravar och ett annat med en bosättning, tidig järnålder.
Banverket skulle bygga järnvägsspår där och jag var anställd av dem. Vi fick orange overall att dra över kläderna. Vi var ca.15 personer inkl. utgrävningsledare. På 15minuters rasten var det bara att sträcka ut sig i blåbärsriset...
 
Helt oömma kläder, svett, solsken, salta oliver...människor som arbetat med allt möjligt. Som att skörda kakaobönor i Nicaragua...Stor gemenskap med helt okända människor.
 
Jag lånade min kusins lägenhet i Tumba under de 3 veckor som utgrävningen pågick. Varje dag cyklade jag till och från jobbet, ca. 2 mil enkel resa. Minnet av hur jag stupade över tröskeln varje kväll, totalt utmattad....och lycklig, kommer över mig nu.
 
Sedan fixade jag även praktik på Historiska Museet i Stockholm, 1 v.
Vad vill detta minne säga mig? Jo, kanske att jag i detta fick allt det jag söker återigen. Historiens vingslag, vara del av något större, göra en insats för mänskligheten, världen, jorden, utvecklingen.....Historiska museets port - tunga dörrar och en byggnad som rymmer så mycket kunskap.
 
Som "Grovis" på utgrävningen fick jag även med det fysiska. Kroppen fick vara med i allra högsta grad.

Sedan sökte jag som "Grovis" till Birka utgrävningen. Detta var 1990 tal och Birka riktigt nyhetsstoff. Jag fick nej men tog det inte. Det gick så långt att jag ringde upp högsta chefen,Ambrosiani hette han, för att tala om att han behövde mig som Grovis. :-)
 
Svaret blev nekande. Inga andra än färdiga arkeologer fick närvara vid utgrävningen.
Sur som ättika var jag. För mig fick han därefter heta "Ambrosiatårtan". Varje gång jag såg hans nuna på nyheterna, då det var stor media hausse kring Birka, muttrade jag surt om ....den där Amrosiatårtan...:-((

Suck! Efter det gav jag upp och blev geograf/ekonom istället. Vilken bortskämd brat jag måste ha varit när jag var tonåring....
 
WWF söker IDAG en Manager Corporate Partnership " Som Manager Corporate Partnerships kommer Du att leda utvecklingen av projekt som berör samarbeten och relationer med företag. Detta innebär att du projektleder och har löpande kontakter med WWFs nätverk, företaget och andra aktörer såväl i Sverige som internationellt. " 
 
Det låter som jag! Men tajmingen är fel. Ansökningstiden har gått ut och jag är mammaledig. Men, en seger är det, ett steg framåt! Känslan säger mig att det här är faktorer som leder mot rätt spår.

Söndag 29/5

Det är inte lätt att göra allt rätt. Att vara ett fördöme åt sina barn. Man kan bara vara sig själv och göra sitt bästa. Lyssna på dem och finnas där, nära , det är vad jag vill. Hur ska man göra för att få ihop det? Jag menar alla delar av livet. Jag gör som jag blivit tillsagd, att fokusera på det viktigaste. För mig, just nu, är det viktigast att skala ner löken ända in till den mjällaste kärnan. Där vill jag vara i allt.

Istället för en poltergeist har vi nu en barometer hemma. Lisskillen går inte att lura. Det märks direkt på honom att något är fel om jag försöker förställa mig eller ge mig på något halvhjärtat.

Vi har just infört regelrätta nattningsrutiner. Häromdagen skulle jag ut på en springtur. Klockan är 17.45 och Lisskillen har just somnat. Jag förklarar för min man att han bara får sova en halvtimme för att inte spräcka nattningsschemat. Väl tillbaka får jag höra att Lisskillen vaknat helt av sig själv efter exakt en halvtimme. Samma sak har nu hänt tre dagar i följd. Är det en slump eller har vi en ovanligt nära kontakt?

Senare samma kväll somnar Lisskillen för natten kl.20.15. Vid 20.30 har vi numera tre sovande barn och vi vuxna har kvällen för oss själva. Är det sant eller drömmer jag? Lisskillen sover dessutom i sin egen säng, spjälsängen. Japp, han är Cool!

Jag konstaterar stolt: Han valde mig till mor. Omtumlande och hedervärt är uppdraget. Han leder mig framåt, viskar åt mig - detta är vägen. Han suckar lyckligt: Jag behöver dig men är inte beroende av dig, mamma.....

I hans andetag får jag vila - tryggt.  

 

 

Torsdag 26/5

Massor att göra. Jag vill ha sommarlov, nu!! Snart snart är sommaren här och i år ska den uppfylla alla mina förväntningar. För jag har satt ribban lagom iår. Det bara känns så. Tid för reflektion, tid att låta tankar flöda och sprida sig. Det där med drömorganisationen har jag pausat. Nu är det bara flöde som gäller.

Jag har alltid varit svag i ett knä, vänster. Därför har jag alltid tänkt att jag inte kan göra knäböj. Men ,något har nu hänt. Ett skifte i sättet att se på mig och min omvärld. Nu tänker jag..."-Jag har ett svagt knä, därför gör jag knäböj." Mjuka, många, lugna med full mental närvaro. Denna tillämpning har redan gett resultat, jag har fått benmuskler.

Vad är det som gör att spädbarn fascineras av ett visst mönster, en färg eller en form? Höggravid på IKEA köper jag 4 st riktigt grälliga kuddar till soffan. Avlånga, lätt stumma, mörkblå med flera olika former i olika färger ...perfekt att ha i svanken när det värker. Min man undrar oförstående om dessa verkligen är de kuddar jag vill ha i vår snygga soffa. Jajamensan!

Nu...eller, redan första gången han lät ögonen vila på dem var det kärlek! Big Loove...Lisskillen går in i någon slags extas varje gång han kommer i närheten av dessa kuddar. Bara han skönjer en i ögonvrån vrids hela kroppen i 180 grader om det behövs. Tills han har den i sin famn och bokstavligen slukar varje mönster, varje färg. Länge...

Tänk att göra en tavla av bara händer. Samla massor med människor, lägg fram en stor vit duk. Låt sedan alla stega fram i tur och ordning för att doppa sina handflator i svart färg. Sedan låt dem blunda och varsamt trycka sina händer mot duken. Mammor , Pappor, Barn, Gamla - alla får vara med. Det blir en manifestation för gemenskap och närhet. Kanske hänger man upp tavlan i entren till UNICEFs lokaler eller någon annanstans där den fullt synlig påminner om den fysiska människan, vår art, vårt liv och vår överlevnad. Det blir något beständigt, något att se på och fundera kring...länge...

Jo, och så har jag bestämt mig. Jag ska skaffa mobilt bredband så jag kan skriva från landet. Och, jag ska göra denna sida synligare....grr...

Måndag 23/5

Mitt alias - Märta visar mig vart jag ska framöver. Mitt tidigare alias - Clint visade var jag stod innan Suzanne dök upp.

Såhär kunde det låta.

My name is Jansson, Clint Jansson

Han är en toffelhjälte med hjärtat på rätta stället. Utan den minsta tanke på konsekvenserna kastar han sig ut i det myllrande vardagslivet, alltid på topp med en tåga utan motstycke. Vad kommer allt ifrån? Energin, den atomintensitet som levs ut i varje andetag.

Sanningen att säga är källan en helt annan. En intet sinande sjö av rädsla för att misslyckas. Vad som än händer finns alltid kreativiteten och självuppoffringen där. Så vanlig och ändå så ovanlig. Sökandes efter utmaningar i storlek rädda världen, med livet, delar av sitt eget liv, som insats är Clint en beundransvärd människa med en bottenlös och vidöppen själ. Vem kan rädda Clint?

Genom sitt sprudlande kreativa flöde tar han sig an alla utmaningar , svårigheter och förändringar in absurdum och känner sig inte hemma någonstans. Hur ska Clint orka? Frågorna är fler än svaren. Clint behöver landa i sig själv och finna sin plats och sin uppgift på denna jord. Hans insatser att rädda världen har övernaturliga dimensioner vilket gör att han aldrig uppnår något som han vill.

I en tid vi ännu inte har sett, i ett land ännu utan namn ryter snöstormen över vidderna. Inne i det lilla samhället ligger husen mörka och tysta. Frostiga fönster vilar och vakar tills de träffas av gryningens kranka blekhet. Stormen har lämnat mjuka snöformationer över landskapet och stillheten är slående. Ut i drivan stiger ett par grova skor. Med ett leende låter Clint ansiktet träffas av solens strålar. Ögonen bländas av de miljarder gnistrande iskristaller som täcker marken fram till ladan. Några långa kliv senare hörs ett välbekant motorljud. Ut kommer Clint iförd skidglasögon, störtkruka och yellow moonboots.

Vår citycowboy sitter skönt i sadeln, redo att möta dagens utmaningar.

Clint – en vuxen och mer modern Emil, Lucky Luke. Om man ska visa sig på styva linan, vad gör man. Äter mask, badar i slime, plockar skalbaggar med tänderna... äsch det kan ju vem som helst.

Pappa. Så mycket liv kvar att leva. Bland de vackraste dagarna som sommaren ger lever själen följer solen dina spår. Bländande blåa skyar fyller hela jorden med sång. Varför kan inte livet få segra?, här och nu, nu med en gång?

Livets iver saknar tålamod och fylls av tvivel när världen rämnar för dina fötter. Allt är oförutsägbart, rädslan tar överhanden och fyller ditt väsen. Aldrig mer blir världen sig lik. En dörr har stängts för alltid. Det blir mörkt i ditt hus och du ser inget ljus, inget hopp, ingen utväg. Vad händer nu, vart tar jag vägen? Åren går och bölden växer i bröstet. Du känner dig uträknad och frågar varför? Ska det vara såhär?

Så plötsligt inser jag att jag har ett val. En röst i mitt huvud ställer en fråga. Varför är du så rädd för allting?

Varför kom frågan upp utan förvarning, vem ställde frågan? Jag vet inte, men det gör inget. Det viktigaste är att frågan gick rakt in i hjärtat och träffade rakt i bölden, den tunga, värkande klumpen. Jag insåg då att jag har ett val. Fortsätta som förut eller sluta vara rädd och se vad som händer. Våga och vinn... eller inte och försvinn.

Regntunga skyar med svidande, drivande, hårt piskande regn rår inte på den glädje som mod och sann övertygelse ger. Ge aldrig upp det du brinner för, det finns en mening med allting. Någongång, någonstans kommer vi att förstå, hur allt hänger ihop, varför elände och död måste finnas.

Jag vill vara med, jag vill fortsätta få tid för mig, jag vill komma ihåg vad som är viktigt för mig, vad jag värdesätter runt omkring mig. Med passion vill jag hänge mig åt allt som livet ger. Jag önskar mig vigör och spänst till att leka maskroskrig och hoppa groda även med barnbarnen.  

Så vad gör han då för att överleva vår käre Clint? Han bränner sitt ljus i båda ändar och glömmer att njuta av stunden. Ja, hans intensitet är överväldigande och inte många har förmågan att återgälda den med den uppmärksamhet och bekräftelse han kräver.  

Idag har Clint pensionerat sig. Det är Märta som visar vägen.

Lördag 21/5

Internetuppkoppling har legat nere flera dagar. Återigen måste det felanmälas...och jag som så smått blivit beroende av att skriva här.

Jag har fått en ny kompis. Efter en berörande visualiseringsövning hos Suzanne finns hon nu där, Märta - alias mig själv om 20 år.

Det var mäktigt och tårarna rann, jag varit helt oförberedd. Väl ute i porten kände jag mig snarare shaken... not stirred.

Nu är hon med mig och dyker upp lite varstans när jag minst av allt anar det. Som idag, när jag promenerade på Strandvägen. Rätt som det är hänger hon med. Hon är schåsfri, generös och berättar att hon slutat kämpa. Jag blir så berörd av hennes närvaro att jag missar bilen som står fickparkerad och istället får gå tillbaka flera kvarter.

Vem kan sova med knuten näve? Jag kan.

Härom natten drömde jag att jag blev tillsagd att skriva om någon/något här på bloggen. Vet inte vad ännu. Jag väntar och ser.

Lisskillen har fått ett nytt namn, Stjärnöga. Stjärnöga äter mat och njuter av den. Han säger "-Tutten är härlig mamma men jag klarar mig. När jag vill finns du där och det räcker.  När jag är trött, lägg mig ner så jag får sova."Du är du och jag är jag. Knappt 5 månader gammal vet han mer om mig än jag.

Min äldste son utbrister en morgon påväg in i bilen, -Åh, vad jag älskar den här lukten! Vilken då? undrar jag oförståendes. -Lukten av mammas bil! Som i ett ögonblick drog jag mig till minnes hur jag om sommaren brukade hoppade in i farbror Bengts militärgröna SAAB V4 med handväxel. Den var solvarm och lukten underbar. Likaså känslan han gav mig när vi traskade ner till "Hoppet" (byns enda ICA) och han i kassakön plockade på sig 3 små paket chokladkola som han öppnade och stoppade i munnen på mig. I mig rasade det dåliga samvetet, -Va! Man FÅR inte äta kola innan man betalat den! Eller?? Kassörskan log när han lade fram papperet på bandet och betalade.

En dagisfröken berättade om sin son. En gång när de passerade Globen utbrast han med en suck, -Stackars den hönan som värpte det ägget!

Vi har skaffat utemöbler. Det är en vacker försommarkväll. Vi skulle kunna öppna en bar på vår stora altan. " HillBar"

 

 

Tisdag 17/5

Igår skickade jag ett rop på hjälp till min coach. Allt hade låst sig. Det lät såhär. Slussen är stängd. Jag har kört fast och hör inte rytmen. Det känns som att jag försöker pressa fram nåt. Det borde inte vara rätt att göra så.
Oroar mig för att inte komma vidare. Vll ha fler aha upplevelser. Känner av prestationstänket starkt. Hjälp!
 
Vad ska jag göra? Är det bara att vänta, eller?
Kan det blir så här mitt i processen? Kommer jag att komma vidare? Hon svarade ANDAS. Du är på rätt plats. Allt är OK. Lyssna på dig själv och släpp gasen ett tag. DÖM inte. Lyssna - vad hör du?

Jag hörde att jag är expert på att döma mig själv men jag släpper det nu. Vila, låt allt sjunka in och vila. Varför blir man så trött av utrensningar? Varesig man städar och slänger saker eller fastar/bantar......Slussen känns som ett öppet sår just nu. Vila och läkning behövs. Utveckling gör ont. Visst?
Jag lyssnar, vilar och andas.
Just nu hör jag bara "låt mig vara, orkar inte mer". Så, jag släpper på gasen en stund.
Tror det är sunt och jag är inte rädd. Det kommer att flöda igen.

Och gissa vad, idag har jag kommit ur låsningen. Det kändes redan bättre igår efter att jag fått stöd av Suzanne och själv svarat på hennes frågor. I natt har jag varit mycket vaken och sovit lätt. Drömmer mycket. Alla skor är trasiga, vampyrer jagar mig och det är storm på havet med höga vågor och blixtnedslag.

När jag läser om blixtnedslag i drömboken står det om oväntade förändringar, utlösning av spänning, uttryck för vidgat medvetande, intuition och samvete. " Ibland byggs upplysningar som leder till förståelse upp under någon tid, men sätts sedan samman i en blixt som skapar en ny, kanske livsavgörande insikt som kan uttryckas som ett blixtnedslag."
" Allt vi funderar på kan associeras med andra sammankopplade idéer och känslor. Ibland kan vi lätt beröra ett mega-begrepp eftersom det fortsätter byggas upp och skapa associationer vi aldrig tidigare tänkt på - det vill säga vi har aldrig kopplat samman dem förut. "

Precis så känns det. Nya insikter växer sakta fram och leder mig vidare här i livet. Det är en tröst att tro på sig själv så pass att man kan lita på att intuitionen och att de kopplingar som kommer fram verkligen leder en rätt.

Jag slår av på takten. Tröttheten slår till med enorm kraft och fokus ligger på att samla kraft och se till att använda den rätt. Hushålla med energi är nyckeln. Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Nu vet jag hur det känns.

Måndag 16/5

En helg på landet är till ända. Utrensning pågår. Gammalt  skräp och grejer från upp till tre generationer städas och sorteras. Eller som min son sa när han var två år, "panteras". Ordet  kom till en gång när han var mycket upptagen med något i sitt rum. Jag frågade "Vad gör du?" Han svarade "Jag panterar", vilket egentligen betyder "plockar och sorterar". Ett mer specifikt ord kan jag inte tänka mig. Det borde läggas till i svenska akademins ordlista.

Nåväl, det är skönt, befriande att slänga saker som många före mig sparat men som inte betyder något för mig. Återigen faller jag tillbaka på coachens bevingade ord, ta bara med det viktigaste. Men huga så svårt det kan vara.

En annan sak. Slussen har stängts och jag hör inte rytmen. Jag har kört fast. Tror att det kom smygande under veckan. Hjälp!

Sover dåligt, spänner alla muskler, handen är knuten som om jag kommit till något som är svårt att uttrycka. Direkt kommer prestationstänket farandes. Men, det är inte rätt att pressa fram något.
Kanske har sinnena varit alltför upptagna med att bearbeta saker som egentligen inte är mina. Alla grejer på landet är min mammas, mormors och gammelmormors. Mamma är 82 år men vid full vigör och har mycket åsikter om det mesta. Som enda barnet är det ibland svårt att värja sig mot hennes värderingar och uttalade 50-tals anda.

Vad kan det bero på att hon sparat på tidningen "Allt om handarbete" under årtionden, klippt ut och sparat mönster, virkningsbeskrivningar, allsköns tygstumpar och garner när hon aldrig har kunnat färdigställa ett enda handarbete? Suck!

Det enda positiva i det hela är att jag, på en sekund, tog ett djupt andetag och bestämde mig för att slänga allt. Utan att ens fråga. Sen får jag ta smällen om den dyker upp. Well done AK!  

Det är som en granne sa när jag frågade hur han tyckte att min mamma varit den senaste tiden. Han svarade "Jo, det är bara bra. Det enda är väl att det blivit lite lättare att beskära äppelträden åt henne på sistone".

Hihi, ja, det kan faktiskt vara en fördel när en alltjämt kontrollerande närmast demonisk person drabbas av lätt åldersdemens.  

 

 

Fredag 13/5

Drömorganisationen, ja för mig handlar det om mänskligt företagande. Att omge sig med kompetenta medarbetare och se till att de vet sitt värde. Sunda värderingar för mig handlar om att tro på människan. Alla kan vi så mycket mer än vi tror. Skala av, gå "back to basics". Tydliggöra målen och se till att de är genomförbara. Få var och en att connecta med dem.

Jag vill ge medarbetarna tydliga mål, säkra att dessa är förankrade i dem själva, ge dem sedan en tidsplan att följa och frihet att göra det möjligt. Vara öppen och tillgänglig för frågor och funderingar.

Var och en ska för sin inre syn se målet bli verklighet.

Gör aldrig rovdrift på lusten.

More to come....

Slussen känns igenslammad idag. Efter en hård natt med vakna barn är inte kroppen på topp.

När jag kom till mitt nuvarande jobb slogs jag av att ett så stort företag inte hade mer struktur och samarbete. Framgången kom som ett brev på posten och fortfarande uppskattas allt jag gör mycket. Saken var bara den att jag fick så otroligt mycket positiv respons på allt jag tyckte var helt självklart. Inte gjorde jag något annorlunda än tidigare. Första gången jag fick möjlighet att träffa Global VPHR "in person" så var det för att han ville träffa mig öga mot öga. Jag visade hur jag tänkte och vad som behövdes göras för att bli World Class, vilket var helt naturligt för mig.

En tid senare pratade jag med en utländsk kollega om det faktum att alla verkade uppfatta min proffession som rena Rocket Science. Så komplicerat, avancerat är det väl inte menade jag. Han svarade då "Nä, inte att göra det dagligen men att ta med sig sina banbrytande idéer omsatta i praktiska hållbara kalkyler och presentera dem inför Global VPHR, DET är Rocket Science".

Det är någonstans det där jag vill komma åt. Få möjlighet att omsätta sina teorier i praktiken och samtidigt bli framgångsrik. Att veta vad ett företag behöver, ha kapaciteten att agera men inte FÅ möjligheten....ja, det är det allra VÄRSTA.

Anledningarna är tusen. Man sitter på fel nivå för att ha mandat att göra något. Man har inte kunskapen om hur, rent politiskt, man bör gå tillväga eftersom man är relativt ny i företaget. Andra är avundsjuka och motarbetar strategiskt förslagen då de har andra intressen.

Var ska jag vara, vilken roll ska jag ha? Hur ska jag vara för att få det jag vill ha?

Att få stryka mina värderingar, min kunskap, erfarenhet och inverkan på andra medhårs och applicera allt detta i rätt sammahang där ett företag har maximal nytta av allt. Det måste vara möjligt. Att hitta en slags breakeven, win win situation för mig och företaget.

Nu är det som att jag har det på tungan. Svaret på allt. Men, det liksom glider iväg så fort jag gör en ansats att ta fast det. Viktigast är att jag vet att det finns där. Förr eller senare får jag fatt i det. Tro mig.

Torsdag 12/5

Julen 2008 gav jag mig själv en julklapp. "Bli modell för en dag" löd titeln på upplevelsepresenten. Inte brukar jag ge mig själv julklappar men den här kändes viktig just då. Så här i backspegeln kan man ju undra varför jag gjorde det. Troligtvis hade jag tappat bort mig själv så totalt att jag bara måste få bildbevis på att jag fanns till. 

Det var en stekhet dag i maj 2009 som det skedde. Efter sminkningen tog det 20 minuter och sedan tyckte tjejen som gjorde det att jag var klar i håret. Jag ville se naturlig ut, det var inramningen och jag såg ju mest fram emot plåtningen. Men, efter att ha betalt dyra pengar måste de väl göra något mer med håret tyckte jag. Det skulle jag aldrig ha sagt.

Konsekvensen blev att hon höll på i 1,5 timme med bara håret, fyllde det med sprej och det blev inte ett dugg bättre snarare tvärt om. På grund av det blev jag sedan gruvligt försenad till plåtningen som hastades igenom. Sedan när bilderna kom var jag gul i ansiktet på minst hälften. Ljuset måste att blivit fel när det träffade sminket så inte var jag helnöjd precis. Som vanligt orkar jag inte bråka utan finner mig i detta och gömmer undan CDn med bilderna bland allt annat som samlar damm.

Tills jag helt nyligen hittade CDn igen. En av bilderna finns här på bloggen. Kontentan med hela övningen blev  iallafall att jag tycker om mig själv mer i verkligheten än på bild. Och tur är väl det.

Undrar vad den slutsatsen egentligen säger om mig idag jämfört med då. Det ska jag fundera lite på.

Onsdag 11/5

Jag är van att man ska göra och klara allt själv. Så, att ta hjäp av en coach för att hitta rätt spår är ett stort steg. Det känns ju som att det är ju bara jag som kan ändra på saker för mig. Det är bara jag som vet vad jag vill. Men, ibland behöver man någon som fungerar som katalysator. Min man har ofta den inverkan på mig, när jag brottas med något så bidrar han med den förlösande kommentaren eller ger mig en puff som leder till insikt.

Fast, att ha en coach ger ytterliggare en dimension. Det är som med gurkan. Den består till 98% av vatten och resten gurkämne, fast det där gurkämnet gör en rätt stor skillnad.

När man värderar saker här i livet, både materiella och imateriella som jobb och annat är det bra att även tänka på KPK index, Kul Per Krona. Min man använder sig ofta av det när han ska köpa, sälja motorcykel, ellér bara fixa till ett MCvrak. Bara för att ett jobb inte är lika välbetalt som ett annat kan det ju hända att det har ett högre KPK index och vice versa. Iallafall om man som jag inte enbart drivs av pengar. Hängde du med?

Jag försöker fundera på min drömorganisation, hur den kan se ut och vilken roll som skulle vara optimal för mig att ha i den. Det är spännande. Då dyker följande situation upp.

I dagisföräldrakooperativet sitter jag i styrelsen. Tidigare har jag även varit sammankallande för Utegruppen med syfte att ansvara för löpande underhåll och förnyelse av gården enligt fröknarnas önskemål. Det vara några år sedan men oj, vad vi fixade. Fast jag gjorde inget. Det var alla andra som gjorde det.

Min roll var, enligt mig, att sammankalla möten, fylla dessa med innehåll, samla in önskemål från fröknarna vad som borde göras, sitta ner i gruppen och diskutera vad som är möjligt att genomföra på kort och lång sikt. Sedan lyssnade jag på alla i gruppen på vilket sätt var och en kunde bidra till att förverkliga det vi bestämt, vem som hade kontakter var för att inte dra iväg i kostnader.
Sedan planerade jag in en Utedag, en lördag mellan 10 och 14 då vi i realiteten utförde uppgifterna som snickrade, målade, sådde gräs m.m. Till den dagen gjordes listor så att allt material fanns på plats och alla visste exakt vad de skulle göra. Ordning och reda.

Det blev en Utedag på våren och en på hösten.
Fortfarande kan jag inte låta bli att stolt betrakta våra verk, sådär 3 år senare, varje gång jag har vägarna förbi. Fortfarande leker alla barn med det vi byggde bla. ett solskydd över sandlådan både på lilla och storas gård, en fin veranda med tak på ena gaveln av leksaksförrådet, det fortfarande nästan nymålade staketet etc. Aldrig har det hänt så mycket på den gården som då.

Men så första Utedagen stod han där. Den vresige, envise föräldern som aldrig kom på några möten dök plötsligt upp på Utedagen. Till en början ansåg han sig inte kunna hjälpa till då han inte kunde spika och därför störtvägrade allt. Så vad gjorde jag, jo, jag sa "Där borta finns färg och pensel, du kan ju börja med att måla staketet, måla kan alla."

Sagt och gjort, surmulet linkade han bort och tog upp penseln iklädd kostymbyxor och Tigerskjorta. Men, han målade! Trots att han stod rakt i myrstigen. Ibland sneglade han lite surt åt mitt håll. Ett par veckor senare stöter vi på varann när jag hämtar på dagis. Han stegar fram till mig och tackar mig för att jag fick honom att måla staketet. Han var inte den händige typen men stoltare uppsyn än hans just i det ögonblicket, ja det får man leta efter.

Sedan berättade han för alla han mötte om vilken fantastisk insats jag hade gjort och hur stolt han kände sig varje gång han gick förbi staketet, om och om igen. Alla i gruppen har vi fortfarande samma känsla, "titta vad vi gjorde för våra barn!" Det är fast, funktionellt och beständigt. Det ger maximalt med gjädje åt 50 lekande barn varje dag. Det du!

Tisdag 10/5 kl. 21.10

Det är tydligt att datavanan fått sig en törn under mammaledigheten. Frågar min man hur jag gör för att det senaste skrivna ska hamna överst i bloggen. Får en öm blick och ett enkelt svar. Man lägger helt enkelt in texten överst. Elementärt, min käre Watson.

Fågelsången ekar, universum breder ut sig och luften är fri.

Tisdag 10/5

Strålande sol och Rock-a-Tot tiden är definitivt över. Den kommer aldrig mer tillbaka och jag tillåter mig vila i det en stund. Det känns lite vemodigt att lisskillen inte mer kommer att använda den minsta bilbarnstolen men, samtidigt bra. Det är en känsla liknande "-Dja, vi kommer vidare" eller "Yes, nu kör vi". Han är med i allt vi gör och finner sig så bra i det. Spännande att se vilken kille det blir av honom som flängt runt som en tetting sen han föddes.

En massa situationer från det förflutna har dykt upp. Helt av sig själv och på alla möjliga och omöjliga ställen. Bäst att göra som jag lärt mig. Att fundera på vilken känsla situationerna väcker hos mig. Så fort den är positiv och representerar det jag vill förstärka hos mig och i min yrkesroll så måste jag ta tillvara den på bästa sätt. Hur gör man då det? Ja, det tåls väl att fundera på men...jag ska försöka hitta yrkesroller, arbetssituationer där denna känsla infinner sig.

Situation 1

Året efter gymnasiet gick jag på musiklinje på Ljungskile folkhögskola, spelade fiol och sjöng.
Varje morgon hade de morgonandakt innan lektionerna började, frivilligt för alla att komma. Jag och
några kompisar brukade gå eftersom det kändes bra att börja dagen så. En gång blev jag tillfrågad om jag kunde
hoppa in istället för den ordinarie att hålla i andakten på väldigt kort varsel. Jag tänkte att, äsch, såklart man ställer upp.
Det kändes lite läskigt först men jag släppte allt och gav mig in i det hela med hull och hår.
 
Så jag tillbringade ett par timmar kvällen innan med att leta upp en gammal bönbok som fanns på skolan och
så tog jag, helt efter eget huvud, ett vardagligt ämne, nyckelord att hålla fast vid just den morgonen, som tex. tacksamhet eller när allt blir fel.
Jag brydde mig inte om hur den personen innan hade gjort eftersom jag blivit tillsagd att jag hade full frihet att strukturera upp det som jag ville, designa innehållet så länge jag höll tiden, 30 min,
Det hela slutade med att salen nästan var fullsatt och jag gick in som ordinarie.
 
Det var en härlig känsla att stå där framme och få prata om något som berörde mig, i min vardag. Det hela var inte i kyrkan så det var inget krav på att vara tokandligt. Att känna hur andra lyssnar på mig och att känna att jag har något viktigt, för mig viktigt, att förmedla var fantastiskt. 
 
Feedbacken till mig efter varje morgon var enbart superlativ. Alla sa sig vara helt uppslukade av mina ord i stunden och många fler började gå då intrycket spred sig på skolan. "Du håller sådana fina morgonstunder" " Du gör min dag med din morgonstund" var ett par kommentarer.
Jag själv talade ofta ur hjärtat och glömde bort en del av det jag skrivit ner innan. Jag var i ett "flow" under den stunden, inte nervös trots att lokalen var full med folk. Fullständigt närvarande och viktig var jag.
 
Det önskar jag att jag fick känna igen i det jag gör. Jag är det på spåret, jag är av naturen otålig och grymt självkritisk.

Situation 2

Train the trainer utbildning på mitt nuvarande jobb. Jag blev utvald att gå denna utbildning när det gällde rekrytering, för att jag sedan skulle samla chefer och andra berörda och hålla Workshops på dessa olika ämnen.
Lära ut best practice helt enkelt.
Först kändes det Wow! Yes! vad kul! Nu får jag hålla Workshops, stå inför en grupp människor och prata, lära ut och se saker hända i gruppen.  Allt hölls i Berlin i traditionsenlig tysk anda. Väl tillbaka igen så fick vi med oss utbildningsmaterial, powerpoint presentationer som vi skulle använda oss av vid Workshoparna.

Problemet var bara att jag inte för mitt liv kunde ta till mig materialet! Det var helknasigt att känna så, men, jag kunde inte hålla någon Workshop baserat på detta tokmaterial utan jag hade behövt göra om presentationen så den blev MIN för att tillföra andra något. Och, ändra i materialet fick man ju absolut INTE göra!! Allt är ju standardiserat så att alla ska få exakt samma slides.
SUCK!

Tänk dig hur det blev. Jag höll en Workshop, totalt oengagerad, tafflades med idiotmaterialet sen sa jag till min chef att jag absolut inte hade tid att göra Woekshops och att någon från Berlin fick köra det istället. Tänk dig, det som kändes så bra och kul från början blev så fel!!
Jag kände mig helt malplacerad trots att jag fick massor av beröm på Train the trainer kursen. Fick så mycket beröm för mitt avslappnade sätt att hålla presentation och få andra engagerade. MEN vad hjälpte det!?
 
Är jag helt hopplös som aldrig kan göra något med befintligt presentationsmaterial utan alltid måste göra på mitt sätt?Jag tror inte det. Man måste göra det som känns rätt i hjärtat och jag kan inte köra över mig själv igen och igen.

För länge sen läste jag om en man som var polis fast egentligen hade han en inre önskan om att få arbeta som diakon, med människor som har det svårt. Alltså egentligen inte fånga bovar och straffa utan hjälpa. Han fortsatte att arbeta som polis men dog i hjärtinfarkt i tidig ålder. Nåt att fundera på....eller?

En kompis till mig fick nyss ett nytt toppjobb med superlön. Hon har varit VD för ett teknikföretag och blir nu Sales Director. Om jag är avundsjuk? Näe, inte alls. Det enda jag kan känna är att jag önskar även för mig själv att kunna säga som hon sa till mig . "Det här jobbet är skittufft men jag känner att jag bara inte KAN misslyckas" Så skulle jag också vilja kunna säga.

Tänk att hitta ett ställe, en roll som delar mina värderingar eller där jag kan få förtroendet att dela med mig av min kunskap, mina tankar och värderingar fullt ut i organisationen...vilket drömscenario.

Måndag 9/5

Oj, vad läskigt. Jag är här med mina tankar eftersom jag följt en uppmaning, eller ska jag kanske säga, antagit en utmaning. Jag har tänkt tanken flera gånger men , sen slår det ner som en blixt, insikten att bloggar gör ju alla så då kan ju inte jag göra det också. Inte en till, suckar världen och föreningen Våga vägra facebook.

Men, här är jag nu och, ja, det känns nog lite bättre. Fortfarande läskigt eftersom jag ger mig ut i det okända. Fast det är ok eftersom jag har en stadig förankring i min coach om inte jag räcker till. Vilken känsla! Wow! Jag kan inte misslyckas med det här.

Jag, en 40-årig, lyckligt gift, 3-barnsmamma, har tagit steget. Att våga vara sig själv, bry mig om mig själv, leta upp drömmarna och förverkliga dom. Nu har det börjat och det känns inte längre som att jag tittar ner i det tomma, vita bladet i livets bok. Något finns där, om än i osynlig skrift än så länge.

För några år sedan var jag inne i en period som säkert många känner igen. Massor med jobb, stress och småbarnsliv. Såhär kändes det då.

Jag tror inte på sånt här, är inte synsk eller nåt men jag är ändå övertygad. Vi har haft en poltergeist hemma.

Ett osynligt väsen som ser till att allt går snett. Internetuppkopplingen pajar varje gång jag ska skicka en dödsviktig jobbrapport hemifrån, jag tappar saker, krossar porslin, bränner makaronerna, glömmer glassens på sonens 6-års kalas osv.

Vi flyttade för några år sedan från en villa i Storstad till central hyresrätt i Småstad, 3 trappor utan hiss. Vi kände oss lite äventyrliga och ville testa livet i en småstad. Det är klart att allt måste vara så mycket bättre. Nära till allt och mer tid för varann....eller är det bara i reklamen? Barnfamiljer med stora smil och vackra sommaridyller. Tro mig, det är en illusion.

I en vanligtvis kaotisk vardag med dagislogistik, affärsresor, telefonmöten och inställda tåg har jag de senaste åren upplevt en ny dimension av familjekaos. Någonting händer så fort vi har kommit in genom dörren efter att ha hämtat barn på dagis. Det slår aldrig fel.

Det händer under timmen före det att Bolibompa börjar, vad kallas den nu igen...hellhour? då maten ska lagas. Mobilen ringer och det är givetvis det viktiga jobbsamtalen från högsta tyska chefen som jag väntat på hela dagen. Under tiden som jag pratar i mobilen lyckas jag bränna makaronerna för andra gången samma vecka. Barnen hittar på en ny lek. Varför inte testa de nya spritpennorna de fick av mormor både på papperet och parketten....hyresparketten.

Under de 18 månader vi bor i lägenheten med gammaldags charm och gångavstånd till dagis, park, restauranger och uteliv flyger tallrikar i golvet, helt av sig själva, utan synbar anledning flera gånger i veckan. Värst var en stor burk med soltorkade tomater i olja där glasburken splittrades i tusen bitar och jag efter omsorgsfullt torkande desperat försökte "dammsuga" upp de minsta glasbitarna. Som en följd av detta luktade dammsugaren unken olja i månader.

När TVn slås på finns inte Barnkanalen med i kanallistan. Hyresvärden har inte ställt in den trots att den ingår i basutbudet eftersom ingen har frågat efter den. Tydligen bort det bara äldre i huset och tänk bara barnens trötta reaktion, eller ännu värre, barnens trötta mammas reaktion...

Allt man hör, ser och läser handlar bara om den lyckliga barnfamiljen som fann livskvaliteten i Dalarna eller övre Norrland. Jag har aldrig läst en artikel om en familj där flytten inte blev som de tänkt sig.

Efter 18 månader var vi tillbaka i Storstaden igen. Vi blir med villa och jag undrar så sakteliga om vår poltergeist kommer att flytta med, förfölja oss genom livet. Allt känns återigen som en chansning, eller är vi påväg åt rätt håll?

När jag tänker tillbaka på den tiden slår det mig, hur kan man egentligen bränna makaroner? Är det sunt att ständigt känna sig svettig över ryggen för att hinna med att laga middag, felsöka dataspelet åt en frustrerad 6-åring, och ha telefonkonference med utländska chefer inlåst på toaletten? Även om de flesta telefonmöten vanligtvis sker i bilen påväg till dagis eller alltsomoftast på infartsparkeringen. Fast det kanske inte heller är helt optimalt det heller när jag tänker efter.

Såhär ett par år senare , när jag ser detta i backspegeln inser jag att vår poltergeist har försvunnit. Jag gör yoga varje morgon, prioriterar mig själv genom att lyssna på mig och min familj ordentligt. Barnen är större och vi fick en 3:e liten, vår smällkaramell, på Nyårsafton. Jordens goaste bebis.

Visst kan den fula poltergeisten lura i skuggan ibland och vem vet, kanske kommer den tillbaka en dag men jag tror inte det. Jag har hört att när man drömmer samma mardröm flera gånger och sedan en gång för alla vågar konfrontera det man är rädd för i drömmen, då försvinner den.

Vår poltergeist försvann eftersom jag lyckades hitta och förstå vad den bestod av. När det var gjort kunde jag också oskadliggöra den genom att prioritera det som är viktigt för mig. 

Vår poltergeist hade ett namn: stress     Har du också en poltergeist hemma?

Nåväl, nu fortsätter resan där jag kommer att hitta min plats här i världen. Min roll där det jag får tillbaka genom mitt arbete också ger mig näring till fler stordåd genom livet. Mycket återstår att förstå och jag har faktiskt börjat intressera mig för mig, och det är riktigt spännande faktiskt. Jag rekommenderar det varmt, alltså, värdesätt dialogen mellan dig och dig. Du vet aldrig vad du kommer att få höra och känna, helt nya sidor av dig själv kanske.